VISDOMSGUDINNANS FALL
När jag sammanställde webbplatsen hittade jag denna vackra animation om den Sophianska Skapelseberättelsen, baserad på John Lamb Lash’s forskning.
Jag rekommenderar att du lyssnar på den innan du läser Visdomsgudinnans Fall nedan.
Jag rekommenderar att du lyssnar på den innan du läser Visdomsgudinnans Fall nedan.
Viktigt:
I animeringen säger berättaren att Sophia/Christos är de gudomar som emanerade det mänskliga genomet (Anthrophos) från galaxens kärna (Pleroma). Men, i John Lash’s återgivning nedan har Christos ändrats till Thelete (grekiska "den avsedde, fri vilja, suverän") för att inte förväxlas med Kristus (Messias enligt Kristendomen)...
I animeringen säger berättaren att Sophia/Christos är de gudomar som emanerade det mänskliga genomet (Anthrophos) från galaxens kärna (Pleroma). Men, i John Lash’s återgivning nedan har Christos ändrats till Thelete (grekiska "den avsedde, fri vilja, suverän") för att inte förväxlas med Kristus (Messias enligt Kristendomen)...
Ingen annan myt från någon annan tid eller kultur, ingen annan andlig undervisning oavsett hur storslagen eller elegant, exponerar och förklarar svekets ursprung och funktion på samma sätt som Mysteriernas Sophianska visionsberättelse. Inget annat i mänsklig kontrovers kan jämföras med detta klargörande.
Inte på något sätt.
Inte på något sätt.
Övergången från en forntida hednisk civilisation till vår kristna motsvarighet betecknas historiskt som ”Den mörka medeltiden”.
Varför ”mörk”? Vad förlorades?
Vi förlorade en framgångsrik berättelse som styrde oss mot en planet-vårdande värld men vi fastnade i en värld styrd av dogmatisk tro?
Förlusten av den berättelsen är den främsta anledningen till det Västerländska samhällets moraliska och andliga degeneration, som nu förorenar hela världen.
PLANETÄR BIOGRAFI
Mysteriernas viktigaste narrativ var Sophia-myten, berättelsen om hur gudinnan Sophia, en gudom på den kosmiska nivån, förvandlades till planeten jorden. Denna myt var Mysteriernas höjdpunkt, tillägnad Magna Mater, den Stora Modern. Den förklarar inte bara ursprunget till mänskligt liv på jorden men även ursprunget till jordens eget liv och medvetande. I sin beskrivning av den hinduiska myten för Världsmodern, hävdade indologen Heinrich Zimmer:
Varför ”mörk”? Vad förlorades?
Vi förlorade en framgångsrik berättelse som styrde oss mot en planet-vårdande värld men vi fastnade i en värld styrd av dogmatisk tro?
Förlusten av den berättelsen är den främsta anledningen till det Västerländska samhällets moraliska och andliga degeneration, som nu förorenar hela världen.
PLANETÄR BIOGRAFI
Mysteriernas viktigaste narrativ var Sophia-myten, berättelsen om hur gudinnan Sophia, en gudom på den kosmiska nivån, förvandlades till planeten jorden. Denna myt var Mysteriernas höjdpunkt, tillägnad Magna Mater, den Stora Modern. Den förklarar inte bara ursprunget till mänskligt liv på jorden men även ursprunget till jordens eget liv och medvetande. I sin beskrivning av den hinduiska myten för Världsmodern, hävdade indologen Heinrich Zimmer:
Myten kan i själva verket inte avslöja uppkomsten av den stora modergudinnan, men endast det sätt på vilket hon gör sitt framträdande, ty myten känner till hennes icke-början som är underförstått i termen ”moder”: den inser att som moder existerade hon före de ting hon har gett liv åt.
|
Denna utsaga pekar på kosmologins unika karaktär som återfinns i den gnostiska myten om den fallna gudinnan. Identifiering av jorden med en kvinnlig gudom eller gudinna är i det närmaste universell i världsmytologi och inhemska läror, men det är endast gnostiska skrifter som presenterar ett komplett scenario som beskriver hur en sådan gudomlighet från den kosmiska nivån förvandlas till en planetär kropp. Zimmer säger att den Stora Modern ”existerade innan några av de ting som hon har gett liv åt”. Om detta är fallet med Sophia, vilket gnostikerna trodde och undervisade, måste vi fråga oss vilken slags tidigare existens hon hade.
Idag kallar vi jorden för Gaia och vi inser alltmer att planeten är levande och intelligent, en förnimmande superorganism. Men när vi gör så förutsätter vi normalt inte att Gaiansk enteleki (förverkligande, fullkomning) existerade innan den fysiska planeten. Att kalla jorden Gaia är en faςon de parler, enbart ett talesätt – men kan det vara mer än så?
Ett växande antal människors intuition att Gaia är levande och intelligent i sig själv, att hon är ”autopoiesis (självorganiserande)”, att hon skapar sin egen ordning, kan nu leda till en djupare insikt: den autopoiesiska närvaron förkroppsligad i jorden, existerade innan den fysiska planeten. Sophia betyder ”visdom”, så vi kan anta att Mysteriernas adepter upplevde att planetkroppen var besjälad med visdomen hos en gudomlig och superjordisk närvaro, jämförbar med den visdom som besjälar den mänskliga kroppen, men oändligt mer komplex, omfattande och kraftfull. Detta är naturligtvis den primära ekologiska insikten. Det kan även vara den primära religiösa insikten.
I gnostisk kosmologi är Sophia det mytologiska namnet för Gaia innan hon blev jorden.
Idag, med det framväxande erkännandet av Gaia till vår fördel, har vi förmånen att liksom James Lovelock betrakta jorden på detta meningsfulla sätt. Behöver vi verkligen allmän systemteori, cybernetik, dissipativa strukturer och tautologiska formler för självorganisation för att förstå Gaia, eller utgör dessa konceptuella system endast mansdominerade distraktioner för att hindra empatisk kontakt med den levande planeten? För de forntida grekerna var theoria inget annat än skådande, men det moderna sinnet koncentrerar sig tyvärr mest på själva teorin, och blir så bundet och förblindat av den att vi endast ser kartan och inte terrängen.
Vad vi nu finner i ”Gaia-teorin” är en levande imaginal (ej inbillad) dimension, inte ett stödverk för cybernetiskt grubbel. Lyckligtvis finns denna imaginala dimension redan – vi har åtminstone dess konstruktiva fragment – i Sophia-myten. Det heliga narrativet av central betydelse för den Stora Moderns Mysterier har en komplex struktur som kan beskrivas i nio avsnitt:
Ett: En singularitet uppstår i det inre av Gudomligheten, Pleroma (den gudomliga sfären, gudomlig fullkomlighet – astronomiskt sett den galaktiska kärnan). Singulariteten har potentialen för nyskapande att spira i universum. Den kallas Anthropos.
Två: Två gudomar (Aeoner) bland samtliga Pleromiska gudar, Thelete (”den avsedde” eller ”fri vilja”) och Sophia, konfigurerar singulariteten med en uppsättning talanger och gör den klar för projektion in i de galaktiska armarna, där planetsystem uppstår.
Tre: Aeonerna i Pleroma emanerar denna kodade singularitet in i den ”yttre kaos”-domänen för att successivt utvecklas i framväxande världar. Den deponeras i ett molekylmoln (Orion-nebulosan) där den hänger liksom daggmönstret i ett spindelnät.
Fyra: Fascinerad av vad Anthropos kan råka ut för, allteftersom den utvecklar sin potential i en planetär miljö försjunker Aeonen Sophia i sitt drömmeri, den kosmiska emanationsprocessen. Men hon gör det ensam, ensidigt, utan partner, och stick i stäv mot den kosmiska lagen om polaritet genom vilken harmoni och balans bibehålls i de otaliga världarna. Trollbunden av möjligheterna för den mänskliga singulariteten, Anthropos, driver hon iväg från Pleroma, avviker från den kosmiska kärnan och störtar in i domänen för det yttre virvlande kaoset utanför den galaktiska kärnan.
Fem: Sophia’s störtdykning från Pleroma leder till en oförutsedd påverkan i kaos-domänen där hon blir upphov till en art av oorganiska varelser, Arkonterna. I sin fascination med Anthropos (den mänskliga arten), och i hennes framtidssyn av hur den kan utvecklas, förutsåg Gudinnan inte uppkomsten av dessa spöklika varelser. De representerar en abnorm eller avvikande faktor som kan inkräkta på mänsklighetens utveckling.
Arkonterna samlas runt en central gudom, Demiurgen, som falskeligen tror han är skaparen av allt han skådar. Den sinnessjuke guden fortsätter att konstruera en himmelsk livsmiljö för sig själv av atomär materia: det planetariska systemet exklusive jorden, solen och månen.
Sex: Allteftersom planetsystemets stödverk manifesteras, dyker en nyfödd stjärna upp ur nebulosan där Anthropos är inbäddad. På grund av stjärnans enorma massa börjar det framväxande planetsystemet rotera runt den. Stjärnan förvandlas till centralsol i den arkontiska himlen, en värld av himmelsk mekanik som domineras av blinda, oorganiska krafter. Sophia kväser Demiurgen genom att förklara för honom att Anthropos, även om ännu ofödd, överträffar arkonterna i intelligens, ty mänskligheten är en Pleromisk emanation, medan däremot arkonterna alstrades utanför den kosmiska kärnan, och emanerades inte. När hon bevittnar detta tillrättavisande, och chockad över Demiurgens arrogans, genomgår den nyfödda stjärnan en omvandling: den väljer att liera sig med Sophia i strid mot de arkontiska styrkornas domän, dvs den oorganiska planetariska sfären. Den fallna gudinnan accepterar detta val och producerar själv en dotter i sin egen avbild, livskraften Zoe, som förenar sig med solen, planetsystemets moderstjärna.
Sju: Sophia förvandlas till sin jordiska form och blir en organisk planet, förnimmande och medveten. Men den levande jorden fångas sedan i Demiurgens oorganiska system, den himmelska mekanikens domän.
Åtta: Sophia’s emotioner av sorg, rädsla och förvirring omvandlas till jordens och biosfärens fysiska element. Den jordiska globen stelnar och liv uppstår i ymniga former, men Sophia är oförmögen att hantera sin avkomma. Gudarna i Pleroma känner av hennes svårigheter och sänder kollektivt Aeonen Christos att medla och få ordning på den biologiska mångfalden i Sophia’s värld. I samband med denna medling lämnar Christos en slags strålande efterbild i biosfären, drar sig sedan tillbaka från jorden, och återvänder till Pleroma.
Nio: Helt identifierad med de planetära livsprocesser hon har blivit, finner Sophia sig nu bisarrt strandsatt och isolerad, delaktig i det experiment hon hade förutsett i Pleroma. Detta är en värld där ett visst släktled av Anthropos (nuvarande mänsklighet) nu fortsätter att genomleva de talanger som tilldelats av Sophia och Thelete, alltså att påvisa mänskligt nyskapande på jorden.
Men med nyskapande kommer risken för avvikelse. Sophia själv verkar ha avvikit från den kosmiska ordningen genom sin intrassling i den planetariska domänen på grund av sitt passionerade och egensinniga drömmeri. På något mystiskt sätt, kretsar hennes ”korrigering” (omorientering till den kosmiska kärnan) kring den tredubbla utmaningen som konfronterar mänskligheten: finna dess evolutionära nisch, undvika arkonternas intrång och definiera dess roll i Gaia’s övermänskliga syften.
* * * *
Berättelsen om visdomsgudinnan Sophia är öppen och pågående. Dess slut kan inte formuleras med mindre än att den heliga berättelsen visualiseras och genomlevs. Till skillnad från den judisk-kristna-islamiska traditionens heliga narrativ slutar denna myt inte med ett katastrofalt missöde vid en viss tidpunkt i linjär, historisk tid. Den samevolutionära intrigen innehåller ingen avgörande konfrontation mellan Ont och Gott. Ingen övernaturlig allvetande makt eller övermänskligt öde avgör resultatet i förväg. Berättelsen om den fallna gudinnan utgör snarare det öppna ramverket för tidlöst deltagande i Gaia’s övermänskliga syften. Detta heliga narrativ varken förnekar eller förringar mänskliga syften så länge dessa visualiseras i samklang med biosfärens vitala livskomplex. Mänsklig överlevnad beror på ”en kreativ anpassning” till ”Herstory” (Kvinnohistoria) till skillnad mot ”History”, som Lynn Margulis har hävdat i diskussioner om Gaiateorin. Gaia’s lag är inte ”den starkaste överlever” (survival of the fittest), men överlevnaden av vad som passar (eng. fits) hennes syften, det som är i samklang med hennes drömmeri.
Det som behagar henne, så att säga.
Idag kallar vi jorden för Gaia och vi inser alltmer att planeten är levande och intelligent, en förnimmande superorganism. Men när vi gör så förutsätter vi normalt inte att Gaiansk enteleki (förverkligande, fullkomning) existerade innan den fysiska planeten. Att kalla jorden Gaia är en faςon de parler, enbart ett talesätt – men kan det vara mer än så?
Ett växande antal människors intuition att Gaia är levande och intelligent i sig själv, att hon är ”autopoiesis (självorganiserande)”, att hon skapar sin egen ordning, kan nu leda till en djupare insikt: den autopoiesiska närvaron förkroppsligad i jorden, existerade innan den fysiska planeten. Sophia betyder ”visdom”, så vi kan anta att Mysteriernas adepter upplevde att planetkroppen var besjälad med visdomen hos en gudomlig och superjordisk närvaro, jämförbar med den visdom som besjälar den mänskliga kroppen, men oändligt mer komplex, omfattande och kraftfull. Detta är naturligtvis den primära ekologiska insikten. Det kan även vara den primära religiösa insikten.
I gnostisk kosmologi är Sophia det mytologiska namnet för Gaia innan hon blev jorden.
Idag, med det framväxande erkännandet av Gaia till vår fördel, har vi förmånen att liksom James Lovelock betrakta jorden på detta meningsfulla sätt. Behöver vi verkligen allmän systemteori, cybernetik, dissipativa strukturer och tautologiska formler för självorganisation för att förstå Gaia, eller utgör dessa konceptuella system endast mansdominerade distraktioner för att hindra empatisk kontakt med den levande planeten? För de forntida grekerna var theoria inget annat än skådande, men det moderna sinnet koncentrerar sig tyvärr mest på själva teorin, och blir så bundet och förblindat av den att vi endast ser kartan och inte terrängen.
Vad vi nu finner i ”Gaia-teorin” är en levande imaginal (ej inbillad) dimension, inte ett stödverk för cybernetiskt grubbel. Lyckligtvis finns denna imaginala dimension redan – vi har åtminstone dess konstruktiva fragment – i Sophia-myten. Det heliga narrativet av central betydelse för den Stora Moderns Mysterier har en komplex struktur som kan beskrivas i nio avsnitt:
Ett: En singularitet uppstår i det inre av Gudomligheten, Pleroma (den gudomliga sfären, gudomlig fullkomlighet – astronomiskt sett den galaktiska kärnan). Singulariteten har potentialen för nyskapande att spira i universum. Den kallas Anthropos.
Två: Två gudomar (Aeoner) bland samtliga Pleromiska gudar, Thelete (”den avsedde” eller ”fri vilja”) och Sophia, konfigurerar singulariteten med en uppsättning talanger och gör den klar för projektion in i de galaktiska armarna, där planetsystem uppstår.
Tre: Aeonerna i Pleroma emanerar denna kodade singularitet in i den ”yttre kaos”-domänen för att successivt utvecklas i framväxande världar. Den deponeras i ett molekylmoln (Orion-nebulosan) där den hänger liksom daggmönstret i ett spindelnät.
Fyra: Fascinerad av vad Anthropos kan råka ut för, allteftersom den utvecklar sin potential i en planetär miljö försjunker Aeonen Sophia i sitt drömmeri, den kosmiska emanationsprocessen. Men hon gör det ensam, ensidigt, utan partner, och stick i stäv mot den kosmiska lagen om polaritet genom vilken harmoni och balans bibehålls i de otaliga världarna. Trollbunden av möjligheterna för den mänskliga singulariteten, Anthropos, driver hon iväg från Pleroma, avviker från den kosmiska kärnan och störtar in i domänen för det yttre virvlande kaoset utanför den galaktiska kärnan.
Fem: Sophia’s störtdykning från Pleroma leder till en oförutsedd påverkan i kaos-domänen där hon blir upphov till en art av oorganiska varelser, Arkonterna. I sin fascination med Anthropos (den mänskliga arten), och i hennes framtidssyn av hur den kan utvecklas, förutsåg Gudinnan inte uppkomsten av dessa spöklika varelser. De representerar en abnorm eller avvikande faktor som kan inkräkta på mänsklighetens utveckling.
Arkonterna samlas runt en central gudom, Demiurgen, som falskeligen tror han är skaparen av allt han skådar. Den sinnessjuke guden fortsätter att konstruera en himmelsk livsmiljö för sig själv av atomär materia: det planetariska systemet exklusive jorden, solen och månen.
Sex: Allteftersom planetsystemets stödverk manifesteras, dyker en nyfödd stjärna upp ur nebulosan där Anthropos är inbäddad. På grund av stjärnans enorma massa börjar det framväxande planetsystemet rotera runt den. Stjärnan förvandlas till centralsol i den arkontiska himlen, en värld av himmelsk mekanik som domineras av blinda, oorganiska krafter. Sophia kväser Demiurgen genom att förklara för honom att Anthropos, även om ännu ofödd, överträffar arkonterna i intelligens, ty mänskligheten är en Pleromisk emanation, medan däremot arkonterna alstrades utanför den kosmiska kärnan, och emanerades inte. När hon bevittnar detta tillrättavisande, och chockad över Demiurgens arrogans, genomgår den nyfödda stjärnan en omvandling: den väljer att liera sig med Sophia i strid mot de arkontiska styrkornas domän, dvs den oorganiska planetariska sfären. Den fallna gudinnan accepterar detta val och producerar själv en dotter i sin egen avbild, livskraften Zoe, som förenar sig med solen, planetsystemets moderstjärna.
Sju: Sophia förvandlas till sin jordiska form och blir en organisk planet, förnimmande och medveten. Men den levande jorden fångas sedan i Demiurgens oorganiska system, den himmelska mekanikens domän.
Åtta: Sophia’s emotioner av sorg, rädsla och förvirring omvandlas till jordens och biosfärens fysiska element. Den jordiska globen stelnar och liv uppstår i ymniga former, men Sophia är oförmögen att hantera sin avkomma. Gudarna i Pleroma känner av hennes svårigheter och sänder kollektivt Aeonen Christos att medla och få ordning på den biologiska mångfalden i Sophia’s värld. I samband med denna medling lämnar Christos en slags strålande efterbild i biosfären, drar sig sedan tillbaka från jorden, och återvänder till Pleroma.
Nio: Helt identifierad med de planetära livsprocesser hon har blivit, finner Sophia sig nu bisarrt strandsatt och isolerad, delaktig i det experiment hon hade förutsett i Pleroma. Detta är en värld där ett visst släktled av Anthropos (nuvarande mänsklighet) nu fortsätter att genomleva de talanger som tilldelats av Sophia och Thelete, alltså att påvisa mänskligt nyskapande på jorden.
Men med nyskapande kommer risken för avvikelse. Sophia själv verkar ha avvikit från den kosmiska ordningen genom sin intrassling i den planetariska domänen på grund av sitt passionerade och egensinniga drömmeri. På något mystiskt sätt, kretsar hennes ”korrigering” (omorientering till den kosmiska kärnan) kring den tredubbla utmaningen som konfronterar mänskligheten: finna dess evolutionära nisch, undvika arkonternas intrång och definiera dess roll i Gaia’s övermänskliga syften.
* * * *
Berättelsen om visdomsgudinnan Sophia är öppen och pågående. Dess slut kan inte formuleras med mindre än att den heliga berättelsen visualiseras och genomlevs. Till skillnad från den judisk-kristna-islamiska traditionens heliga narrativ slutar denna myt inte med ett katastrofalt missöde vid en viss tidpunkt i linjär, historisk tid. Den samevolutionära intrigen innehåller ingen avgörande konfrontation mellan Ont och Gott. Ingen övernaturlig allvetande makt eller övermänskligt öde avgör resultatet i förväg. Berättelsen om den fallna gudinnan utgör snarare det öppna ramverket för tidlöst deltagande i Gaia’s övermänskliga syften. Detta heliga narrativ varken förnekar eller förringar mänskliga syften så länge dessa visualiseras i samklang med biosfärens vitala livskomplex. Mänsklig överlevnad beror på ”en kreativ anpassning” till ”Herstory” (Kvinnohistoria) till skillnad mot ”History”, som Lynn Margulis har hävdat i diskussioner om Gaiateorin. Gaia’s lag är inte ”den starkaste överlever” (survival of the fittest), men överlevnaden av vad som passar (eng. fits) hennes syften, det som är i samklang med hennes drömmeri.
Det som behagar henne, så att säga.
Här i en nio-delars synopsis är en version av den heliga legenden om Sophia, de hedniska Mysteriernas "fallna gudinna". Scenariot över den fallna gudinnan (SFG) är inte ett påhitt av denne författare, John Lash. Det är hans rekonstruktion av en mytisk berättelse som utvecklats av forntidens siare vilka avsåg den som en framtida berättelse för vägledning av mänskligheten att utvecklas interaktivt med den levande planeten, Gaia. Jag anser denna komplexa berättelse vara den oöverträffade och avgörande förklaringen av kosmisk intention framställd genom mänsklig fantasi, verkligen en legend för att vägleda arterna.
-JLL, oktober 2010 OBS (maj 2011): Min återvinning och rekonstruktion av SFG är den enda fullständiga och sammanhängande versionen av Mysteriernas Sophianska visionsberättelse som presenterats av någon akademiker, men den är fortfarande inte fullständig. Tre viktiga delar av legenden saknas: skapandet av månen, separationen av Anthropos (mänskliga genomet) kön, och ankomsten av jägare från Orion, de första männen som befolkade jorden som på den tiden enbart befolkades av kvinnor. |
I dess vedertagna form, faller den Sophianska visionsberättelsen inom genren "astral teogoni", en företeelse bland himlakroppar, inklusive intentioner, känslor och kosmiska krafter i form av gudar och gudinnor. Framställningen nedan påvisar ett möjligt sätt att återge myten: nämligen, genom att placera den i ett astronomiskt format. Vilket kanske gör den mer tillgänglig för det moderna tänkesättet. Detta är inte det enda sättet att framställa myten, men efter noggrant övervägande är jag övertygad om att det kan vara det optimala sättet att presentera Mysteriernas Sophianska vision för 2000-talet.
Denna heliga berättelse är den enda planetära myten i världen som beskriver ursprunget för solsystemet, jorden och människan, och placerar allt detta i ett galaktiskt perspektiv. Må det vara underförstått att en myt inte behöver vara fantasy eller påhitt, men ett sanningsenligt sätt att beskriva händelserna i en kosmisk inramning, inklusive galaxen där planeten Jorden är belägen. "Sophia" är den astro-teologiska benämningen för ett kraftflöde från den galaktiska kärnan som påverkade de roterande galaxarmarna: gudinnans "fall" är en eruption från denna kärna. Detta är en animistisk myt, som tillskriver galaxen kosmiska energier motsvarande känslor, idéutformning och intention, fantasifullt realiserade som gudar och gudinnor. Jag tar itu med förutsägbara invändningar angående kosmisk animism i en relaterad essä.
Sophia-legenden som astronomiskt idiom
Ett – I den galaktiska kärnan
Vid en viss tidpunkt i den eviga tillkomsten, uppstår en singularitet i kärnan hos en galax bland otaliga galaxer i Universum. Denna singularitet är en spontan utströmning av ny möjlighet, fullständigt ovillkorlig och odefinierad. Den har sitt ursprung i den universella källa som är den eviga vistelsen i varje galax, men unik för varje galax så att originalitet kan manifesteras genom hela Universum. I varje galax är Skaparens genomträngande närvaro större än någon gud, större än någon som helst gudomlig existens. Skaparen existerar bortom tid och rum och materia, men uttrycker sig dock gång på gång genom Pleroma, den centrala virveln i en viss galax.
Inom Pleroma vistas samlingen av kosmiska gudar, den galaktiska dimensionens energivågor. De virvlar runt i kärnan – massiva strömmar av levande luminositet med enastående ljud, lukt, och även smakförnimmelse. Deras form är en slingrande, flödande strömning, deras substans är en nougat-liknande massa av självalstrande luminositet. Dessa Pleromiska strömmar mottager singulariteten som genuin potential från Skaparen och spinner den till manifestation. De omvandlar det formlösa utsädet av originalitet till en stående vågform som så småningom kommer till uttryck i rum, tid och materia bortom den galaktiska kärnan. Skaparen påtvingar ingenting på dessa kosmiska formgivande krafter – Alstrarna eller Aeonerna. Den singularitet som Skaparen frigör åt dem är en odefinierad potential för nyskapande, utan signatur, icke-kodad. Den har ingen fördefinierad struktur. Den är ren, ovillkorlig möjlighet. Singulariteten är som en enorm men oändligt mjuk darrning som bryter ut från den galaktiska kärnan och sprider sig genom Pleromas vågor av lovsång, summan av Aeoniska flöden.
Varje gång en singularitet framträder i den galaktiska kärnan, erhåller den en unik utformning av andra oändligt kreativa, innovativa och lekfulla galaxers Aeoner. När den väl är utformad, kan singulariteten projiceras från kärnan till de avlägset belägna regionerna i galaxens spiralarmar som vrider sig runt kärnan. Denna region är Kenoma, riket som utgörs av begränsad potential, i kontrast till Pleromas gränslösa potential, Alstrarnas domän.
Spiralarmarna är regioner med ständig aktivitet. Som ett kvarnhjul maler de ut stjärnor, planeter, kometer och asteroider från resterna av tidigare galaxers mäld. Dema, spiralarmarnas täta elementar-materiematriser, är kaotisk och oorganisk, bestående av atomär materia och ännu finare ämnen, uteslutande kvantskum. Likväl har dema ett slags självorganiserande krafter, så att den kan forma och förändra sig själv plastiskt till stödverk och stomme för många kosmiska system. Den oändliga omarbetningen av materia i spiralarmarna är föremål för den kvarn-liknande mekanismen av tillbakabildning, inklusive massbunden attraktion/repulsion och differentiell rotation, krafter som är helt frånvarande i den galaktiska kärnan.
Denna heliga berättelse är den enda planetära myten i världen som beskriver ursprunget för solsystemet, jorden och människan, och placerar allt detta i ett galaktiskt perspektiv. Må det vara underförstått att en myt inte behöver vara fantasy eller påhitt, men ett sanningsenligt sätt att beskriva händelserna i en kosmisk inramning, inklusive galaxen där planeten Jorden är belägen. "Sophia" är den astro-teologiska benämningen för ett kraftflöde från den galaktiska kärnan som påverkade de roterande galaxarmarna: gudinnans "fall" är en eruption från denna kärna. Detta är en animistisk myt, som tillskriver galaxen kosmiska energier motsvarande känslor, idéutformning och intention, fantasifullt realiserade som gudar och gudinnor. Jag tar itu med förutsägbara invändningar angående kosmisk animism i en relaterad essä.
Sophia-legenden som astronomiskt idiom
Ett – I den galaktiska kärnan
Vid en viss tidpunkt i den eviga tillkomsten, uppstår en singularitet i kärnan hos en galax bland otaliga galaxer i Universum. Denna singularitet är en spontan utströmning av ny möjlighet, fullständigt ovillkorlig och odefinierad. Den har sitt ursprung i den universella källa som är den eviga vistelsen i varje galax, men unik för varje galax så att originalitet kan manifesteras genom hela Universum. I varje galax är Skaparens genomträngande närvaro större än någon gud, större än någon som helst gudomlig existens. Skaparen existerar bortom tid och rum och materia, men uttrycker sig dock gång på gång genom Pleroma, den centrala virveln i en viss galax.
Inom Pleroma vistas samlingen av kosmiska gudar, den galaktiska dimensionens energivågor. De virvlar runt i kärnan – massiva strömmar av levande luminositet med enastående ljud, lukt, och även smakförnimmelse. Deras form är en slingrande, flödande strömning, deras substans är en nougat-liknande massa av självalstrande luminositet. Dessa Pleromiska strömmar mottager singulariteten som genuin potential från Skaparen och spinner den till manifestation. De omvandlar det formlösa utsädet av originalitet till en stående vågform som så småningom kommer till uttryck i rum, tid och materia bortom den galaktiska kärnan. Skaparen påtvingar ingenting på dessa kosmiska formgivande krafter – Alstrarna eller Aeonerna. Den singularitet som Skaparen frigör åt dem är en odefinierad potential för nyskapande, utan signatur, icke-kodad. Den har ingen fördefinierad struktur. Den är ren, ovillkorlig möjlighet. Singulariteten är som en enorm men oändligt mjuk darrning som bryter ut från den galaktiska kärnan och sprider sig genom Pleromas vågor av lovsång, summan av Aeoniska flöden.
Varje gång en singularitet framträder i den galaktiska kärnan, erhåller den en unik utformning av andra oändligt kreativa, innovativa och lekfulla galaxers Aeoner. När den väl är utformad, kan singulariteten projiceras från kärnan till de avlägset belägna regionerna i galaxens spiralarmar som vrider sig runt kärnan. Denna region är Kenoma, riket som utgörs av begränsad potential, i kontrast till Pleromas gränslösa potential, Alstrarnas domän.
Spiralarmarna är regioner med ständig aktivitet. Som ett kvarnhjul maler de ut stjärnor, planeter, kometer och asteroider från resterna av tidigare galaxers mäld. Dema, spiralarmarnas täta elementar-materiematriser, är kaotisk och oorganisk, bestående av atomär materia och ännu finare ämnen, uteslutande kvantskum. Likväl har dema ett slags självorganiserande krafter, så att den kan forma och förändra sig själv plastiskt till stödverk och stomme för många kosmiska system. Den oändliga omarbetningen av materia i spiralarmarna är föremål för den kvarn-liknande mekanismen av tillbakabildning, inklusive massbunden attraktion/repulsion och differentiell rotation, krafter som är helt frånvarande i den galaktiska kärnan.
Typisk linsformad galax sedd från sidan.
TVÅ - En kodad singularitet
Den galaktiska kärnans nougat-liknande massa pulserar i takt med de fluktuerande flödenas dans, könsrelaterade energier. De maskulina strömmarna flödar upprepat genom den Pleromiska massan, som strängpressning från en sil. De feminina strömmarna flödar med en utstötande kraft som urholkar vägen framför dem. Repris och utsmyckning är Alstrarnas ständiga könsuttryck.
I en särskild galax, tas Skaparens singularitet emot av två Aeoner med motsvarande kvinnligt och manligt kön: Aeonen Sophia och hennes kollega Aeonen Thelete, vars namn betyder "den avsedde" eller "fri vilja". I tandem balanserar dessa två Aeoner singulariteten mellan sig och formar den genom dans till ett särskilt mönster.
Varje Alstrare är en energetisk våg med inneboende egenskaper och karaktärsdrag. På samma sätt där en ström som flödar längs optiska fibrer kan förmedla signaler, så förmedlar dessa vågformer enorma matriser av gestaltande impulser. De mottagande Aeonerna tilldelar en utvald kombination av sina egenskaper till singulariteten, och skapar sålunda en unik design, aldrig tidigare manifesterad. Genom sitt samarbete genomsyrar de singulariteten med en uppsättning naturliga egenskaper som härrör från deras egna impulser. De kodar singularitetens genuina potential med bestämda egenskaper som kan utvecklas på ett utpräglat sätt när singulariteten kombineras med ett kosmiskt system som miljö för dessa egenskaper. I detta fall designar Sophia och Thelete en livsform, en genus-mall, Anthropos. Den specifika konfigurationen av Anthropos är ett uttryck för den kreativa visionen av den kosmiska dyaden, Alstrar-duon. Det mänskliga genomet har sitt ursprung i en dans av kosmiska energier i den galaktiska kärnan.
Den galaktiska kärnans nougat-liknande massa pulserar i takt med de fluktuerande flödenas dans, könsrelaterade energier. De maskulina strömmarna flödar upprepat genom den Pleromiska massan, som strängpressning från en sil. De feminina strömmarna flödar med en utstötande kraft som urholkar vägen framför dem. Repris och utsmyckning är Alstrarnas ständiga könsuttryck.
I en särskild galax, tas Skaparens singularitet emot av två Aeoner med motsvarande kvinnligt och manligt kön: Aeonen Sophia och hennes kollega Aeonen Thelete, vars namn betyder "den avsedde" eller "fri vilja". I tandem balanserar dessa två Aeoner singulariteten mellan sig och formar den genom dans till ett särskilt mönster.
Varje Alstrare är en energetisk våg med inneboende egenskaper och karaktärsdrag. På samma sätt där en ström som flödar längs optiska fibrer kan förmedla signaler, så förmedlar dessa vågformer enorma matriser av gestaltande impulser. De mottagande Aeonerna tilldelar en utvald kombination av sina egenskaper till singulariteten, och skapar sålunda en unik design, aldrig tidigare manifesterad. Genom sitt samarbete genomsyrar de singulariteten med en uppsättning naturliga egenskaper som härrör från deras egna impulser. De kodar singularitetens genuina potential med bestämda egenskaper som kan utvecklas på ett utpräglat sätt när singulariteten kombineras med ett kosmiskt system som miljö för dessa egenskaper. I detta fall designar Sophia och Thelete en livsform, en genus-mall, Anthropos. Den specifika konfigurationen av Anthropos är ett uttryck för den kreativa visionen av den kosmiska dyaden, Alstrar-duon. Det mänskliga genomet har sitt ursprung i en dans av kosmiska energier i den galaktiska kärnan.
Buddhistisk yab-yum: ikonografisk bild av gudars parning, som kan jämföras med Aeonernas kopulation i den galaktiska kärnan. Aeoner dansar emellertid, de är energetiskt och känslomässigt i rörelse, under det att yab-yum är en statisk bild. Dock uttrycks samma arketypiska idé av gudomlig förening i båda fallen. Det måste dock påpekas att skapargudar eller Pleromiska Alstrare inte fortplantar sig analogt med biologisk fortplantning; snarare genom en motsvarighet till lek, ett välbehag. Den gnostiska visionsberättelsen följer berättarstilen i Hinduisk Tantra där Shiva och Shakti, de könsrelaterade energierna, skapar världen genom nöjesvibrationer som alstras genom deras umgänge, inte genom insemination och befruktning på grund av samlag. Denna distinktion illustrerar skillnaden mellan kosmologisk emanation (icke-fertil) och kreationism (reproduktiv).
TRE - Projicering av Anthropos
När Sophia’s och Thelete’s kreativa dans har fullföljts är singulariteten konfigurerad och klar att frisläppas. I en kollektiv akt av utflöde (emanation) förenar alla Aeoner som virvlar runt i den galaktiska kärnan sina flöden för att bilda ett gallerverk, i form av en holografisk skiva. Med gallerverket som en lins, projicerar de Pleromiska Aeonerna samfällt Anthropos in i den yttre sfären bortom den galaktiska kärnans gränsmembran. Där ute finns Kenoma, zonen som består av mörka elementära materiematriser (dema) som virvlar omkring i spiralarmarnas omätliga karusell. Den kodade singulariteten kommer att danas i dema där nya världar ständigt uppstår, så att Anthropos kan ha en livsmiljö, en egen värld för att utveckla sin säregna potential. Många släktled av mänskligheten kan uppstå ur den projicerade mallen, och det finns många kosmiska system som framväxer och upplöses i de galaktiska armarna, vilket ger stora möjligheter för dessa släktled att slå rot och utvecklas.
Föreställ dig en ihålig stjälk av ljus i form av en enorm opalskimrande axel med den genomiska designen i sig. Mänsklighetens genomiska mall är en stereomorfisk projektion in i galaxens yttre regioner. Kvardröjande inom gränsen för den galaktiska kärnan, injicerar Eonerna det fördefinierade genomet i galaxens yttre domäner, som via ett glasrör eller pipett. I samklang transplanterar Alstrarna den mänskliga artens potentiella nyskapelse i karusellarmarna, på samma sätt som ett befruktat ägg inplanteras i livmoderväggen. För Eonerna är projektionen av den antropiska mallen, designad av Sophia och Thelete, det första ögonblicket av ett gudomligt experiment. Från den galaktiska mittpunkten kommer de att iaktta hur det mänskliga släktledet fortplantas och utvecklar sin nyskapande potential i många världar. Deras projektion kan liknas vid drömmande snarare än biologisk reproduktion av två föräldrars avkomma, eller artefaktisk (konstgjord) skapelse, som när en krukmakare drejar en kruka. Det är en emanationsprocess, inte skapande.
Mänskligheten är inte gudomliga varelsers avkomma, skapade som deras avbild, men ett uttryck för den gudomliga fantasin hos Alstrarna som designar och projicerar kosmiska singulariteter manifesterade i fri form i en myriad av världar.
De Pleromiska Aeonerna projicerar Anthropos in i de galaktiska armarna mot en exakt och målinriktad position. De placerar mallen för inkubering i ett molekylmoln eller galaktisk nebulosa i den tredje spiralarmen, räknat utåt. Nebulosans fertila fukt är det perfekta mediet för det nya livs-komplexets häckning. När projiceringen är klar drar Alstrarna sig tillbaka för att i avskildhet observera vad som händer härnäst. Energetiskt sett överskrider Alstrarna inte gränsen för Pleroma, den gränslösa potentialens domän. De stannar kvar inom gränsen för kärnan, men de iakttar och känner av vad som finns bortom den i Kenoma, den begränsade potentialens domän. Glädje för Aeoner är att beskåda den spontana uppkomsten och upplösningen av otaliga världar och att förutsäga varelsernas äventyr i dessa världar. För att göra detta använder de ett slags kosmisk empati som inte kräver att de deltar eller ingriper i de världar de bevittnar. Aeoner förnimmer, känner intensivt och reagerar på vad de observerar, men förblir neutrala. De kosmiska gudarna är opartiska: de påtvingar inte sin intention för att uppnå resultat i något experiment som utspelas i de galaktiska armarna. Framförallt deltar de inte direkt i experimenten de har utformat och satt igång genom förkroppsling i spiralarmarna. Inte vanligtvis, i alla fall.
Men vid en viss tidpunkt reagerar en av Alstrarna i denna särskilda galax intensivare än de andra vid åsynen av Anthropos-mallen där den häckar i Orion’s molekylmoln. Medan de andra Aeonerna håller sig tillbaka, känner den som kallas Sophia en ovanlig omrörning i sina flöden. Den kosmiska motsvarigheten till begär drar henne ända till gränsen för Pleroma där hon dröjer sig kvar. Aeonen Sophia känner en djupgående, förvirrande lockelse till vad hon skådar. Hon grips av total fascination för hur Anthropos kommer att utveckla och manifestera sin unika potential. Sophia drar undan sina flöden från de andra Aeonerna och grubblar över en kommande värld där den mänskliga singulariteten kommer att dyka upp och utvecklas. Hon hyser intensiv empati med den mänskliga varelse som kommer att visa sig i det gudomliga experiment som är på gång. Som en av de Aeoner som konfigurerade genomet uppvisar hon ett ovanligt intresse för dess framtida utveckling, och hon gör det ensidigt utan att rådfråga sin motpart, Thelete. Detta är ovanligt beteende för en Alstrare, att överskrida normen, men är inom den handlingsfrihet som tillåts av Skaparen att sådana förlopp kan uppstå.
Aeonen Sophia utformar nu sin egen gärning för projicerat drömmande, koncentrerad på den glimrande mallen som svävar i spiralarmarna. Oberoende av de andra Aeonerna drömmer denna forsande vågform på egen hand om vad ett släktled av Anthropos kan råka ut för. I sin handlingsfrihet är Sophia häftig, faktisk vågad. Hon går mycket längre än Aeoner brukar göra i att förutse hur ett visst experiment kan utspela sig. Hon idealiserar situationen, föreställer sig ett tre-kropps-system, stjärna-planet-måne, där ett släktled av Anthropos skulle få optimal möjlighet att upptäcka och utveckla sina kodade talanger, till och med åstadkomma geniala mästerverk. Sophia är oerhört upphetsad av dessa möjligheter för det gudomliga experimentet som först nu har danats i Kenoma, den begränsade potentialens domän.
När Sophia’s och Thelete’s kreativa dans har fullföljts är singulariteten konfigurerad och klar att frisläppas. I en kollektiv akt av utflöde (emanation) förenar alla Aeoner som virvlar runt i den galaktiska kärnan sina flöden för att bilda ett gallerverk, i form av en holografisk skiva. Med gallerverket som en lins, projicerar de Pleromiska Aeonerna samfällt Anthropos in i den yttre sfären bortom den galaktiska kärnans gränsmembran. Där ute finns Kenoma, zonen som består av mörka elementära materiematriser (dema) som virvlar omkring i spiralarmarnas omätliga karusell. Den kodade singulariteten kommer att danas i dema där nya världar ständigt uppstår, så att Anthropos kan ha en livsmiljö, en egen värld för att utveckla sin säregna potential. Många släktled av mänskligheten kan uppstå ur den projicerade mallen, och det finns många kosmiska system som framväxer och upplöses i de galaktiska armarna, vilket ger stora möjligheter för dessa släktled att slå rot och utvecklas.
Föreställ dig en ihålig stjälk av ljus i form av en enorm opalskimrande axel med den genomiska designen i sig. Mänsklighetens genomiska mall är en stereomorfisk projektion in i galaxens yttre regioner. Kvardröjande inom gränsen för den galaktiska kärnan, injicerar Eonerna det fördefinierade genomet i galaxens yttre domäner, som via ett glasrör eller pipett. I samklang transplanterar Alstrarna den mänskliga artens potentiella nyskapelse i karusellarmarna, på samma sätt som ett befruktat ägg inplanteras i livmoderväggen. För Eonerna är projektionen av den antropiska mallen, designad av Sophia och Thelete, det första ögonblicket av ett gudomligt experiment. Från den galaktiska mittpunkten kommer de att iaktta hur det mänskliga släktledet fortplantas och utvecklar sin nyskapande potential i många världar. Deras projektion kan liknas vid drömmande snarare än biologisk reproduktion av två föräldrars avkomma, eller artefaktisk (konstgjord) skapelse, som när en krukmakare drejar en kruka. Det är en emanationsprocess, inte skapande.
Mänskligheten är inte gudomliga varelsers avkomma, skapade som deras avbild, men ett uttryck för den gudomliga fantasin hos Alstrarna som designar och projicerar kosmiska singulariteter manifesterade i fri form i en myriad av världar.
De Pleromiska Aeonerna projicerar Anthropos in i de galaktiska armarna mot en exakt och målinriktad position. De placerar mallen för inkubering i ett molekylmoln eller galaktisk nebulosa i den tredje spiralarmen, räknat utåt. Nebulosans fertila fukt är det perfekta mediet för det nya livs-komplexets häckning. När projiceringen är klar drar Alstrarna sig tillbaka för att i avskildhet observera vad som händer härnäst. Energetiskt sett överskrider Alstrarna inte gränsen för Pleroma, den gränslösa potentialens domän. De stannar kvar inom gränsen för kärnan, men de iakttar och känner av vad som finns bortom den i Kenoma, den begränsade potentialens domän. Glädje för Aeoner är att beskåda den spontana uppkomsten och upplösningen av otaliga världar och att förutsäga varelsernas äventyr i dessa världar. För att göra detta använder de ett slags kosmisk empati som inte kräver att de deltar eller ingriper i de världar de bevittnar. Aeoner förnimmer, känner intensivt och reagerar på vad de observerar, men förblir neutrala. De kosmiska gudarna är opartiska: de påtvingar inte sin intention för att uppnå resultat i något experiment som utspelas i de galaktiska armarna. Framförallt deltar de inte direkt i experimenten de har utformat och satt igång genom förkroppsling i spiralarmarna. Inte vanligtvis, i alla fall.
Men vid en viss tidpunkt reagerar en av Alstrarna i denna särskilda galax intensivare än de andra vid åsynen av Anthropos-mallen där den häckar i Orion’s molekylmoln. Medan de andra Aeonerna håller sig tillbaka, känner den som kallas Sophia en ovanlig omrörning i sina flöden. Den kosmiska motsvarigheten till begär drar henne ända till gränsen för Pleroma där hon dröjer sig kvar. Aeonen Sophia känner en djupgående, förvirrande lockelse till vad hon skådar. Hon grips av total fascination för hur Anthropos kommer att utveckla och manifestera sin unika potential. Sophia drar undan sina flöden från de andra Aeonerna och grubblar över en kommande värld där den mänskliga singulariteten kommer att dyka upp och utvecklas. Hon hyser intensiv empati med den mänskliga varelse som kommer att visa sig i det gudomliga experiment som är på gång. Som en av de Aeoner som konfigurerade genomet uppvisar hon ett ovanligt intresse för dess framtida utveckling, och hon gör det ensidigt utan att rådfråga sin motpart, Thelete. Detta är ovanligt beteende för en Alstrare, att överskrida normen, men är inom den handlingsfrihet som tillåts av Skaparen att sådana förlopp kan uppstå.
Aeonen Sophia utformar nu sin egen gärning för projicerat drömmande, koncentrerad på den glimrande mallen som svävar i spiralarmarna. Oberoende av de andra Aeonerna drömmer denna forsande vågform på egen hand om vad ett släktled av Anthropos kan råka ut för. I sin handlingsfrihet är Sophia häftig, faktisk vågad. Hon går mycket längre än Aeoner brukar göra i att förutse hur ett visst experiment kan utspela sig. Hon idealiserar situationen, föreställer sig ett tre-kropps-system, stjärna-planet-måne, där ett släktled av Anthropos skulle få optimal möjlighet att upptäcka och utveckla sina kodade talanger, till och med åstadkomma geniala mästerverk. Sophia är oerhört upphetsad av dessa möjligheter för det gudomliga experimentet som först nu har danats i Kenoma, den begränsade potentialens domän.
Kabbalistiska Livets Träd, en esoterisk modell som påminner om DNA-formen i två sammanflätade kardeler med nodpunkter. Är denna mystiska ikon ett försök att visualisera Anthropos-mallens geometriska utformning? En mästerlig bedrift av mänsklig fantasi, kanske... Men denna bild är inte det enda sättet att visualisera Anthropos-mallen. Mer nedan.
FYRA - Kosmisk kraftvåg
Fullständigt trollbunden i sitt avskilda perspektiv, och alltmer frikopplad från de andra Alstrarna i Pleroma, förutser Sophia en värld i vardande, där mänskligheten kommer att dyka upp för att leva, lära, och älska. Åsynen av Anthropos som häckar i nebulosamolnet aktiverar hennes gudomliga förmåga att drömma på ett ovanligt sätt, med ovanligt intensivt engagemang. Istället för att låta denna kosmiska nyskapelse mogna och utvecklas på egen hand, enligt de instruktioner som är kodade inom den, ger det Pleromiska flöde, vars kännetecken är visdom, efter för en underlig attrahering. Sophia känner sig djupt betvingad att involvera sig i ett experiment med ett släktled av Anthropos.
Med enastående enfald drar Sophia’s längtan henne betänkligt nära det porösa gränsmembranet i Pleroma, den galaktiska kärnans yttre kant. Hennes begär följer samma väg som togs av Anthropos ut i dema, det kaotiska flödet av elementar-materia i spiralarmarna. Betvingad av upphetsningen för vad som kan hända där ute dras denna Aeon gradvis bort från kärnan – tills det ögonblick hon störtar ut och iväg. Som ett vattenfall i slowmotion, hoptvinnat i en forsande flätström, faller Aeonen Sophia i en spiral nedåt mot föremålet för hennes eget begär. De flöden som utgör hennes energetiska form sväller till en massiv kraftstegring, en tunga av pärlvit lyskraft som hoppar från Pleroma och störtar flera ljusår in i de yttre regionerna.
Visdomsgudinnan faller ut ur den galaktiska mittpunkten.
Den sammansatta luminositeten för en Aeon, en Pleromisk gud eller gudinna, kan kallas Organiskt Ljus eftersom det är organiskt lyhört och har intention, som ett djur. Denna gudomliga luminositet har två specifika men märkligt kontrasterande egenskaper: den saknar massa och har oändlig densitet. Sophia’s fall skapar en plym av Organiskt Ljus som sträcker sig från den galaktiska kärnan till den tredje lemmen i karusellarmarna, där Orion-nebulosan är belägen. Där når hon den plats där den genomiska mallen för de mänskliga arterna är kapslad, som ett mönster av daggdroppar i ett spindelnät.
FEM - Arkontiskt kosmos
När Aeonen Sophia störtar från den galaktiska kärnan, påverkas dema på ett helt oväntat sätt genom den enorma ökningen av högdensitet/nollmassa-energin som utgör hennes vågform. Dema är kvantskum bestående av subatomära grundämnen som ännu inte bildat diskreta beståndsdelar. Det är rent kaos men inte förblindad, död materia. Det kaotiska flödet av elementar-materia är rester från tidigare världar och råämne för kommande världar. Ävendema har potential för liv, dock inte organiskt liv. Dema glimmar och knastrar med ett slags fantomliv.
I det kvarvarande dammet av upplösta världar finns vidsträckta fält av partiklar som attraherar och repellerar – potentialer som består av impulser som finns kvar från ting som setts och gjorts i tidigare världar, men som lämnades ofullständiga när dessa världar upplöstes. Ur dessa rester framträder ständigt andra världar. I Kenoma är många världar i vardande, och vissa blir livsmiljöer för organiska arter som Anthropos.
Men denna Alstrares störtdykning rubbar den vanliga ordningen för kosmisk evolution i Kenoma. Effekten av Sophia's kraftvåg på dema är abnorm och producerar kusliga omständigheter. Den subatomära restprodukten av täta elementar-materiematriser mottar vanligtvis inte en sådan direkt tillströmning av Aeoniska energier, direkt från kärnan. Konsekvenserna av denna anomali är bisarra och långtgående. När den feminina Aeonens forsande våg träffar dema skapas en enorm cirkulär splash, liksom vågskvalpet från en sten som kastas i en damm. Men i detta fall har den påverkande kroppen ingen massa och den sammanpressade materien har därför samma massa som grundämne. Konstigt nog, liknar splash-mönstret mer en fraktur i en isdamm. Dema’s splash koagulerar omedelbart och stelnar som smält metallhärdning när det stänker utåt i ett cirkulärt mönster.
Sophia's forsande ström transporterar den Aeoniska animeringskraften och förmedlar den till dema. Denna handling är avvikande, ty normalt agerar en Aeon inte direkt på fysiken i spiralarmarna. Men denna Alstrare engagerar nu dema energetiskt, och Sophia ser hur hennes drömkraft utlöser en serie händelser som hon inte kan motstå eller förhindra. Som alla Alstrare disponerar visdomsgudinnan superanimerande intention. Blotta närvaron av en sådan kosmisk varelse orsakar att form och aktivitet uppstår spontant. Ungefär som att få en rosknopp att blomma bara genom att du tittar på den, eller att du genom att titta i en vattenpöl kan få de mikroskopiska livsformer som flyter där att växa, mutera, kombinera och förena sig till kolonier. Helt enkelt genom den inneboende kraften i din uppmärksamhet.
På just detta sätt, varhelst Sophia riktar sin uppmärksamhet vaknar dema till liv och gestaltas. Till hennes skräck och förvåning upptäcker Aeonen att hon är omgiven av bisarra varelser, fantomarter framynglade av elementär materia: s.k. arkonter. Myriader väsen, likt en svärm av gräshoppor. De har ingen plats att slå sig ner och samlas därför runt Sophia, sugs in i hennes flöden och blåses ut igen. De svärmar som bin eller gräshoppor i en kretsande massa, men inte helt kaotiskt. På grund av de naturliga formgivande krafterna i kosmisk intention, dyker arkonterna upp i ett slags parad, ett mönster av fraktala iterationer. De arkontiska arterna är inerta och oorganiska, men de tilldelas omedelbart en skugglik typ av liv genom Aeonens superanimerande drömförmåga.
Fullständigt trollbunden i sitt avskilda perspektiv, och alltmer frikopplad från de andra Alstrarna i Pleroma, förutser Sophia en värld i vardande, där mänskligheten kommer att dyka upp för att leva, lära, och älska. Åsynen av Anthropos som häckar i nebulosamolnet aktiverar hennes gudomliga förmåga att drömma på ett ovanligt sätt, med ovanligt intensivt engagemang. Istället för att låta denna kosmiska nyskapelse mogna och utvecklas på egen hand, enligt de instruktioner som är kodade inom den, ger det Pleromiska flöde, vars kännetecken är visdom, efter för en underlig attrahering. Sophia känner sig djupt betvingad att involvera sig i ett experiment med ett släktled av Anthropos.
Med enastående enfald drar Sophia’s längtan henne betänkligt nära det porösa gränsmembranet i Pleroma, den galaktiska kärnans yttre kant. Hennes begär följer samma väg som togs av Anthropos ut i dema, det kaotiska flödet av elementar-materia i spiralarmarna. Betvingad av upphetsningen för vad som kan hända där ute dras denna Aeon gradvis bort från kärnan – tills det ögonblick hon störtar ut och iväg. Som ett vattenfall i slowmotion, hoptvinnat i en forsande flätström, faller Aeonen Sophia i en spiral nedåt mot föremålet för hennes eget begär. De flöden som utgör hennes energetiska form sväller till en massiv kraftstegring, en tunga av pärlvit lyskraft som hoppar från Pleroma och störtar flera ljusår in i de yttre regionerna.
Visdomsgudinnan faller ut ur den galaktiska mittpunkten.
Den sammansatta luminositeten för en Aeon, en Pleromisk gud eller gudinna, kan kallas Organiskt Ljus eftersom det är organiskt lyhört och har intention, som ett djur. Denna gudomliga luminositet har två specifika men märkligt kontrasterande egenskaper: den saknar massa och har oändlig densitet. Sophia’s fall skapar en plym av Organiskt Ljus som sträcker sig från den galaktiska kärnan till den tredje lemmen i karusellarmarna, där Orion-nebulosan är belägen. Där når hon den plats där den genomiska mallen för de mänskliga arterna är kapslad, som ett mönster av daggdroppar i ett spindelnät.
FEM - Arkontiskt kosmos
När Aeonen Sophia störtar från den galaktiska kärnan, påverkas dema på ett helt oväntat sätt genom den enorma ökningen av högdensitet/nollmassa-energin som utgör hennes vågform. Dema är kvantskum bestående av subatomära grundämnen som ännu inte bildat diskreta beståndsdelar. Det är rent kaos men inte förblindad, död materia. Det kaotiska flödet av elementar-materia är rester från tidigare världar och råämne för kommande världar. Ävendema har potential för liv, dock inte organiskt liv. Dema glimmar och knastrar med ett slags fantomliv.
I det kvarvarande dammet av upplösta världar finns vidsträckta fält av partiklar som attraherar och repellerar – potentialer som består av impulser som finns kvar från ting som setts och gjorts i tidigare världar, men som lämnades ofullständiga när dessa världar upplöstes. Ur dessa rester framträder ständigt andra världar. I Kenoma är många världar i vardande, och vissa blir livsmiljöer för organiska arter som Anthropos.
Men denna Alstrares störtdykning rubbar den vanliga ordningen för kosmisk evolution i Kenoma. Effekten av Sophia's kraftvåg på dema är abnorm och producerar kusliga omständigheter. Den subatomära restprodukten av täta elementar-materiematriser mottar vanligtvis inte en sådan direkt tillströmning av Aeoniska energier, direkt från kärnan. Konsekvenserna av denna anomali är bisarra och långtgående. När den feminina Aeonens forsande våg träffar dema skapas en enorm cirkulär splash, liksom vågskvalpet från en sten som kastas i en damm. Men i detta fall har den påverkande kroppen ingen massa och den sammanpressade materien har därför samma massa som grundämne. Konstigt nog, liknar splash-mönstret mer en fraktur i en isdamm. Dema’s splash koagulerar omedelbart och stelnar som smält metallhärdning när det stänker utåt i ett cirkulärt mönster.
Sophia's forsande ström transporterar den Aeoniska animeringskraften och förmedlar den till dema. Denna handling är avvikande, ty normalt agerar en Aeon inte direkt på fysiken i spiralarmarna. Men denna Alstrare engagerar nu dema energetiskt, och Sophia ser hur hennes drömkraft utlöser en serie händelser som hon inte kan motstå eller förhindra. Som alla Alstrare disponerar visdomsgudinnan superanimerande intention. Blotta närvaron av en sådan kosmisk varelse orsakar att form och aktivitet uppstår spontant. Ungefär som att få en rosknopp att blomma bara genom att du tittar på den, eller att du genom att titta i en vattenpöl kan få de mikroskopiska livsformer som flyter där att växa, mutera, kombinera och förena sig till kolonier. Helt enkelt genom den inneboende kraften i din uppmärksamhet.
På just detta sätt, varhelst Sophia riktar sin uppmärksamhet vaknar dema till liv och gestaltas. Till hennes skräck och förvåning upptäcker Aeonen att hon är omgiven av bisarra varelser, fantomarter framynglade av elementär materia: s.k. arkonter. Myriader väsen, likt en svärm av gräshoppor. De har ingen plats att slå sig ner och samlas därför runt Sophia, sugs in i hennes flöden och blåses ut igen. De svärmar som bin eller gräshoppor i en kretsande massa, men inte helt kaotiskt. På grund av de naturliga formgivande krafterna i kosmisk intention, dyker arkonterna upp i ett slags parad, ett mönster av fraktala iterationer. De arkontiska arterna är inerta och oorganiska, men de tilldelas omedelbart en skugglik typ av liv genom Aeonens superanimerande drömförmåga.
Alstring av kvasi-embryoniska fraktaler "sjöhästar" genom hög iteration av Mandelbrot- mängden, användbart för att visualisera Sophia’s fraktureffekt på elementar-materian i dema, vilket producerar de för-jordiska arkont-arterna. Fraktalisering är kännetecknet för en Aeon eller Alstrare, uttrycket för "de naturliga formgivande krafterna i kosmisk intention". I gnostiska termer är intention ennoia, och den gudomliga intentionen är autogenes, "självgenererande, autopoiesisk". Komplexitetsteori (tidigare stokastisk kaosteori) erkänner nu i autopoiesis kännetecknet för organiskt liv på jorden och intelligent självorganisering annorstädes i kosmos. Komplexitetsteori härleds ur teorier, inledningsvis utlösta av fraktala iterationer, såsom Mandelbrot-mängden.
När hon skådar denna monstruösa bieffekt av sin gudomliga kraft, ser Aeonen Sophia en tydlig form i frakturmönstret som hon alstrar i dema: något som liknar ett aborterat foster, en för tidigt född människa med ett överdimensionerat huvud och spinkiga armar och ben. Huvudet och kroppen på denna varelse är elegant strömlinjeformade. Detta är inte den Anthropos hon designade med Thelete, men en grotesk förvrängning av den. Denna spädbarnsform multiplicerar sig själv fraktalt till miljontals väsen ordnade i överlappande vågor tvärsöver den cirkulära kraschzonen där hennes energi-plym svävar. De krafter som skvalpar omkring i spiralarmarna börjar gripa tag i Aeonen med överdriven intensitet, och kontraherar hennes vågform. Under sammanpressningen av elementar-materia i de galaktiska armarna dras Sophia's plym av Organiskt Ljus samman i en knut, rullar ihop sig i något som liknar en fostersammandragning. Den cirkulära frakturen i dema samlas i en åtstramande virvel kring Aeonen och blockerar det fria flödet av hennes sammansatta strömningar.
Till sin förvåning inser Sophia att hon nu är mamma till en bisarr art som vuxit fram ur dema på grund av effekterna av hennes gudomliga flöden, men utan hennes gudomliga intention. Detta är den hemska konsekvensen av hennes störtdykning från den kosmiska mittpunkten. Men nu händer något ännu konstigare. Sophia ser en distinkt mutation i den arkontiska svärmen: en aggressiv figur visar sig, en drak-kropp med lejonhuvud, som rasar och ryter. Denna reptil-liknande mutation i arkontflocken dominerar snabbt de embryonala varelserna och tar rollen som överherre. Hela arkont-kolonin vaknar till liv och reptil-överherren intar en guds-liknande ställning över resten av varelserna.
Arkonternas överherre blir snabbt medveten om sig själv och sin omgivning. Han gör krumsprång och kråmar sig inför den myllrande massan som uppstått ur frakturmönstret genom Sophia’s krasch. Han är blind arrogans förkroppsligad, och han är verkligen blind. Chefs-arkonten ser sig omkring men ser inte Pleroma eller Anthropos, inte heller ser han Aeonen Sophia. Detta monster, Demiurgen, uppfattar kraschzonen som det totala kosmos, och förklarar sig själv vara herre över det han överblickar. "Jag är den ende guden, låt det inte finnas några andra före mig." Chefs- arkonten är inbilsk i sin tro att han har skapat det elementära kosmos där han befinner sig tillsammans med otaliga underhuggare av embryonala arkonter.
Sophia inser att något fruktansvärt konstigt pågår. Här skådar hon en kosmisk art, fortplantad av misstag, och den har inte en egen passande livsmiljö. Till skillnad från Anthropos, som är en produkt av gudomlig fantasi avsiktligt projicerad inifrån den galaktiska kärnan, uppstår arkonter oavsiktligt utanför kärnan, i de omgivande galaktiska armarna. När hon bevittnar detta bisarra spektakel, är Aeonen ständigt medveten om närvaron av Anthropos inbäddad i en galaktisk nebulosa nära där hon har kraschat, galaxens tredje spiralarm, räknat utåt.
Arkonterna kan inte snurra runt i dema-virveln för evigt. De måste få en stabilare livsmiljö. Och dessutom vill chefs-arkonten ha ett rike som återspeglar hans falska allmakt och hans arroganta impulser. Han vill arrangera fantastiska himmelska boningar för sig själv, men eftersom han inte har någon intentionsförmåga, ingen egen vilja, kan han inte skapa någonting. Arkonter är inte produkten av gudomlig intention som Anthropos, mänsklighetens genomiska mall. De är en oorganisk cyborg-art. På samma sätt som robotar, programmerade för repetitiva uppgifter, kan de imitera men de kan inte skapa. De kan kopiera eller simulera liv men de kan inte åstadkomma den intima dynamiken i det levande. Arkonter är en härmande art som lånar alla slags krafter och förmågor från Aeonens gudomliga energi, från den fallna gudinnan, deras ofrivilliga moder.
Till sin förvåning inser Sophia att hon nu är mamma till en bisarr art som vuxit fram ur dema på grund av effekterna av hennes gudomliga flöden, men utan hennes gudomliga intention. Detta är den hemska konsekvensen av hennes störtdykning från den kosmiska mittpunkten. Men nu händer något ännu konstigare. Sophia ser en distinkt mutation i den arkontiska svärmen: en aggressiv figur visar sig, en drak-kropp med lejonhuvud, som rasar och ryter. Denna reptil-liknande mutation i arkontflocken dominerar snabbt de embryonala varelserna och tar rollen som överherre. Hela arkont-kolonin vaknar till liv och reptil-överherren intar en guds-liknande ställning över resten av varelserna.
Arkonternas överherre blir snabbt medveten om sig själv och sin omgivning. Han gör krumsprång och kråmar sig inför den myllrande massan som uppstått ur frakturmönstret genom Sophia’s krasch. Han är blind arrogans förkroppsligad, och han är verkligen blind. Chefs-arkonten ser sig omkring men ser inte Pleroma eller Anthropos, inte heller ser han Aeonen Sophia. Detta monster, Demiurgen, uppfattar kraschzonen som det totala kosmos, och förklarar sig själv vara herre över det han överblickar. "Jag är den ende guden, låt det inte finnas några andra före mig." Chefs- arkonten är inbilsk i sin tro att han har skapat det elementära kosmos där han befinner sig tillsammans med otaliga underhuggare av embryonala arkonter.
Sophia inser att något fruktansvärt konstigt pågår. Här skådar hon en kosmisk art, fortplantad av misstag, och den har inte en egen passande livsmiljö. Till skillnad från Anthropos, som är en produkt av gudomlig fantasi avsiktligt projicerad inifrån den galaktiska kärnan, uppstår arkonter oavsiktligt utanför kärnan, i de omgivande galaktiska armarna. När hon bevittnar detta bisarra spektakel, är Aeonen ständigt medveten om närvaron av Anthropos inbäddad i en galaktisk nebulosa nära där hon har kraschat, galaxens tredje spiralarm, räknat utåt.
Arkonterna kan inte snurra runt i dema-virveln för evigt. De måste få en stabilare livsmiljö. Och dessutom vill chefs-arkonten ha ett rike som återspeglar hans falska allmakt och hans arroganta impulser. Han vill arrangera fantastiska himmelska boningar för sig själv, men eftersom han inte har någon intentionsförmåga, ingen egen vilja, kan han inte skapa någonting. Arkonter är inte produkten av gudomlig intention som Anthropos, mänsklighetens genomiska mall. De är en oorganisk cyborg-art. På samma sätt som robotar, programmerade för repetitiva uppgifter, kan de imitera men de kan inte skapa. De kan kopiera eller simulera liv men de kan inte åstadkomma den intima dynamiken i det levande. Arkonter är en härmande art som lånar alla slags krafter och förmågor från Aeonens gudomliga energi, från den fallna gudinnan, deras ofrivilliga moder.
Ormbunke: denna plantas eleganta form antyder den hopringlade plymen av Organiskt Ljus, den naturliga sammandragningen av ett levande energisystem i en fientlig, icke-levande miljö. I naturen vecklar ormbunken ut sig inifrån och utåt, men i sin abnorma situation kan den fallna gudinnan uppfattas som att inveckla sin plym till en ändpunkt eller inkapslad nod. Ändock, trots denna invecklingsprocess behåller det Organiska Ljuset sin luminositet och sin fraktalorganiserande förmåga, Aeonernas huvudsakliga kännetecken i den galaktiska kärnan. I gnostisk kosmologi kallas denna kraft autogenes, "självgenerering", vilket påminner om den moderna komplexitetsteorins autopoiesis och Gaia-biofysik.
SEX – en stjärna föds
Sophia känner något som liknar medkänsla för arkonternas och deras överherres, Demiurgen, svåra situation. De är på sätt och vis hennes avkomma och hon är ansvarig för deras överlevnad, dock inte deras slutgiltiga öde. Men de är en blind och rabiat art, som vimlar omkring utan mening eller avsikt. De har inte ens ett riktigt revir där de kan leva! Sophia förmedlar en del av sin drömkraft till chefs-arkonten så att han ser Pleroma, även om han inte fattar vad det är han ser. För honom förefaller de levande energierna i den galaktiska kärnan som ett kalejdoskopiskt utbud av färgade strålar i regelbundna mönster. Demiurgen kommenderar sin myriad av himmelska drönare att imitera dessa levande fraktala mönster. Från kraschzonen som uppkom genom Sophia's inverkan bildas nu en protoplanetär skiva, fundamentet för ett stabilt kosmiskt system, där arkonterna kan konstruera ett bygge av himmelska boningar som efterliknar Alstrarnas gudomliga mönster i Pleroma. Men den arkontiska ”himlen” är en simulering av Pleromisk design, blott och bart ett stödverk för en urverksmekanism, på sätt och vis majestätisk, men stel och livlös.
Arkonternas oorganiska kosmiska system utsätts för påverkan av andra kosmiska krafter i den galaktiska region där det uppstår. Först tar det form som en protoplanetarisk skiva med distinkta sektorer, snarare än ett fullständigt iscensatt system med roterande planeter. Så länge detta arkontiska kosmos inte har ett centralt fokus, är det fortfarande outvecklat och instabilt. Då händer något i dema’s närliggande region och som radikalt kommer att påverka arkontisk aktivitet. Från Orion-nebulosan, det molekylmoln där Anthroposmallen placerats, dyker en nyfödd stjärna upp, så som stjärnor ofta gör i de galaktiska armarna. Galaktiska nebulosor är vaggor för stjärnors tillblivelse. Stjärnor föds kontinuerligt i M42:s djup, Orion-nebulosan, och kastas ut som flammande kanonkulor, in i de galaktiska armarna. Krafterna som är inblandade i stjärnors tillblivelse är oberoende av arkonter, och överlägsna dem, men omfattar samma råmaterial av atomär och elementär materia.
På grund av att hennes Organiska Ljus saknar massa kan Aeonen Sophia inte tillhandahålla en vistelseort för det arkontiska kosmos. Hennes flödande energier sammanpressas alltmer av de massiva tryckbelastningar som driver omkring i karusellarmarna, omständigheter som är helt obefintliga i den galaktiska kärnan. Sophia virvlar runt, den utstötande plymen rullar ihop sig i en knut allteftersom dema sluter sig omkring henne i ett kompakt, fördunklande moln. Hennes krympande plym svävar osäkert i den galaktiska armen allteftersom regionens krafter utför sitt arbete. Sophia iakttar hur det arkontiska kosmos tar form. Samtidigt är hon mycket medveten om närvaron av Anthropos, en glimrande härva inbäddad i Orion-nebulosan.
Sophia känner något som liknar medkänsla för arkonternas och deras överherres, Demiurgen, svåra situation. De är på sätt och vis hennes avkomma och hon är ansvarig för deras överlevnad, dock inte deras slutgiltiga öde. Men de är en blind och rabiat art, som vimlar omkring utan mening eller avsikt. De har inte ens ett riktigt revir där de kan leva! Sophia förmedlar en del av sin drömkraft till chefs-arkonten så att han ser Pleroma, även om han inte fattar vad det är han ser. För honom förefaller de levande energierna i den galaktiska kärnan som ett kalejdoskopiskt utbud av färgade strålar i regelbundna mönster. Demiurgen kommenderar sin myriad av himmelska drönare att imitera dessa levande fraktala mönster. Från kraschzonen som uppkom genom Sophia's inverkan bildas nu en protoplanetär skiva, fundamentet för ett stabilt kosmiskt system, där arkonterna kan konstruera ett bygge av himmelska boningar som efterliknar Alstrarnas gudomliga mönster i Pleroma. Men den arkontiska ”himlen” är en simulering av Pleromisk design, blott och bart ett stödverk för en urverksmekanism, på sätt och vis majestätisk, men stel och livlös.
Arkonternas oorganiska kosmiska system utsätts för påverkan av andra kosmiska krafter i den galaktiska region där det uppstår. Först tar det form som en protoplanetarisk skiva med distinkta sektorer, snarare än ett fullständigt iscensatt system med roterande planeter. Så länge detta arkontiska kosmos inte har ett centralt fokus, är det fortfarande outvecklat och instabilt. Då händer något i dema’s närliggande region och som radikalt kommer att påverka arkontisk aktivitet. Från Orion-nebulosan, det molekylmoln där Anthroposmallen placerats, dyker en nyfödd stjärna upp, så som stjärnor ofta gör i de galaktiska armarna. Galaktiska nebulosor är vaggor för stjärnors tillblivelse. Stjärnor föds kontinuerligt i M42:s djup, Orion-nebulosan, och kastas ut som flammande kanonkulor, in i de galaktiska armarna. Krafterna som är inblandade i stjärnors tillblivelse är oberoende av arkonter, och överlägsna dem, men omfattar samma råmaterial av atomär och elementär materia.
På grund av att hennes Organiska Ljus saknar massa kan Aeonen Sophia inte tillhandahålla en vistelseort för det arkontiska kosmos. Hennes flödande energier sammanpressas alltmer av de massiva tryckbelastningar som driver omkring i karusellarmarna, omständigheter som är helt obefintliga i den galaktiska kärnan. Sophia virvlar runt, den utstötande plymen rullar ihop sig i en knut allteftersom dema sluter sig omkring henne i ett kompakt, fördunklande moln. Hennes krympande plym svävar osäkert i den galaktiska armen allteftersom regionens krafter utför sitt arbete. Sophia iakttar hur det arkontiska kosmos tar form. Samtidigt är hon mycket medveten om närvaron av Anthropos, en glimrande härva inbäddad i Orion-nebulosan.
Visdomgudinnans "fall": en kraftvåg från den galaktiska mittpunkten (guldfärgad) bildar en enorm plym som påverkar den galaktiska armens elementar-materia (avgränsas med blå linjer). Denna påverkan påskyndar bildandet av en protoplanetarisk skiva (PPD), en stående virvel av elementar-materia (dema). Inledningsvis utgörs skivan av ett frakturmönster i böljande vågor – men bisarrt nog, detta mönster blir levande på grund av Sophia's superanimerande intention. Arkonter dyker upp i fraktala kaskader och virvlar vanvettigt runt som en svärm av bin eller gräshoppor, en art utan en fast livsmiljö. Den protoplanetariska skivan har ingen stabil mittpunkt, men då stöts en stjärna ut från Orion-nebulosan (O.N.) där Anthroposmallen (nätmönster) är kapslad. Stjärnans enorma massa samlar ihop den instabila skivan till ett solsystem med regelbundna omloppsbanor, med stjärnan fixerad i centrum. Jorden bildas emellertid inte på detta sätt. Den koagulerar så småningom från invecklingspunkten på den utstötande plymen med ursprung i den galaktiska mittpunkten. Gudinnans gudomliga luminositet (Organiskt Ljus) förvandlas till en rad olika materiella element som klotformas till en organisk planet. Jorden fångas sedan in av arkonternas himmelska urverk, det oorganiska planetsystemet.
Arkonternas överherre, Demiurgen, kräver att styra den efterapade himlen han har konstruerat, men den protoplanetariska skivans mittpunkt kommer inte att hålla på grund av brist på tillräcklig massa för att bevara jämvikten mot den totala massan av sammansatta element. Ett stabilt planetsystem måste stödjas av en central sol, en stjärna. Lyckligtvis för Demiurgen har stjärnan som kastades ut från Orion-nebulosan den massa som krävs. Och den består av oorganiska beståndsdelar jämförbara med dem som finns i den arkontiska sfären av elementar-materia, dema; stjärnans och den protoplanetariska skivans fysik är då kompatibla.
Genom att reagera lika på lagarna för elementar-materia, blir den arkontiska virveln ett med den nyfödda solen. Gradvis antar den turbulenta platta virveln i kraschzonen formen av en flerskiktad skiva med den nyfödda solen i dess centrum, en ljusstark pulserande kärna. Planetära klot formas i dema och de glödande metaller som smids inuti den nyfödda stjärnan bildar ett enstjärnigt kosmos, ett solsystem med planeter i omlopp. Arkonterna har nu en fungerande livsmiljö. De samlas runt Demiurgen som felaktigt tror att han är skaparen av denna urverksmekanism. Den sinnessjuke arkontguden härskar över sitt rike, planetsystemet exklusive jorden, solen och månen.
Jorden tillhör inte detta planetsystem, konstruerat och bebott av arkonter. Jorden har inte bildats ännu och den kommer inte att uppstå på samma sätt som det oorganiska planetsystemet. Arkonterna härleder sitt namn från roten archai, "först, från början", eftersom de var närvarande innan jorden dök upp.
SJU - Den levande planeten
Långsamt, med ökande desorientering, skiftar Aeonen Sophia från det naturliga tillståndet av ymnigt levande ljus till något annat, något som påminner om en spräcklig sfär av förtjockad ostmassa. Den utstötande plymen rullar ihop sig vid ändpunkten och det långa släpande flödet i riktning mot Pleroma avtar. Men trots denna deformering förfogar Aeonen fortfarande över perception och intention. Den kraftfulla hänförelse som drog Sophia från den galaktiska mittpunkten är fortfarande aktiv. Visdomgudinnans uppmärksamhet återvänder till källan för hennes svårigheter, den genomiska mallen kapslad i Orion-nebulosan.
Genom att reagera lika på lagarna för elementar-materia, blir den arkontiska virveln ett med den nyfödda solen. Gradvis antar den turbulenta platta virveln i kraschzonen formen av en flerskiktad skiva med den nyfödda solen i dess centrum, en ljusstark pulserande kärna. Planetära klot formas i dema och de glödande metaller som smids inuti den nyfödda stjärnan bildar ett enstjärnigt kosmos, ett solsystem med planeter i omlopp. Arkonterna har nu en fungerande livsmiljö. De samlas runt Demiurgen som felaktigt tror att han är skaparen av denna urverksmekanism. Den sinnessjuke arkontguden härskar över sitt rike, planetsystemet exklusive jorden, solen och månen.
Jorden tillhör inte detta planetsystem, konstruerat och bebott av arkonter. Jorden har inte bildats ännu och den kommer inte att uppstå på samma sätt som det oorganiska planetsystemet. Arkonterna härleder sitt namn från roten archai, "först, från början", eftersom de var närvarande innan jorden dök upp.
SJU - Den levande planeten
Långsamt, med ökande desorientering, skiftar Aeonen Sophia från det naturliga tillståndet av ymnigt levande ljus till något annat, något som påminner om en spräcklig sfär av förtjockad ostmassa. Den utstötande plymen rullar ihop sig vid ändpunkten och det långa släpande flödet i riktning mot Pleroma avtar. Men trots denna deformering förfogar Aeonen fortfarande över perception och intention. Den kraftfulla hänförelse som drog Sophia från den galaktiska mittpunkten är fortfarande aktiv. Visdomgudinnans uppmärksamhet återvänder till källan för hennes svårigheter, den genomiska mallen kapslad i Orion-nebulosan.
Utseendet på Anthroposmallen, kapslad i Orion-nebulosan, kan liknas vid daggmönstret på ett spindelnät, men vid noggrann granskning, är de skimrande noderna i mönstret täta kluster av filamentliknande svampnät eller mycelium. Mjölktistelludd ger en god visuell motsvarighet.
När hon beskådar planetsystemet som konstruerats av arkontsvärmen, chockas Sophia av vad hon omedvetet har producerat, men när hon fäster uppmärksamheten på Anthropos minns hon hur hon till att börja med hamnade i denna situation. Allteftersom hennes flöden av Organiskt Ljus drar ihop sig mer och mer mot ett tillhåll i dema, genomgår Aeonen en omfattande metamorfos. Planeterna i det arkontiska systemet är oorganiska, oförmögna att upprätthålla liv, men Sophia känner nu på sig att hon själv blir en planet – men en helt annan sort, ett annat ursprung.
Detta flöde av Organiskt Ljus materialiseras fullständigt till en planetär kropp som inte tillhör arkonternas värld, men hamnar ändå i fångenskap där. Sophia förvandlas till en planet som är organisk, förnimmande och självmedveten. Men livet hon tillägnar sig genom denna omvandling är annorlunda än det liv hon uppskattade bland de Pleromiska Aeonerna. Det är inte ett liv i enskildhet och helhet, intakt och suveränt, men ett liv av beroende och inbördes förhållanden, ett enormt nätverk av otrygg komplexitet.
ÅTTA - Pleromisk medling
Allteftersom Sophia förlorar sin Aeoniska form transformeras hennes känslor in i jordens fysiska element. Den jordiska globen stelnar, en foster-planet fångad i Demiurgens och hans anhängares urverkshimmel. Moderstjärnan i mitten av detta system avger ett flöde av livgivande värme till den framväxande planeten. Samtidigt utövar det planetariska urverket sina blinda krafter och utsätter Sophia för omständigheter som inte existerar i Pleroma.
Under många tidsåldrar skapar den fallna gudinnan en atmosfär och oceaner. Alstraren beslöjar sig tillbakadraget i biosfärens molniga och marmorerade ångor. På hennes planetkropp uppstår liv i ymniga former. Stora och små varelser dyker upp i sådant överflöd att Sophia är oförmögen att hantera sin avkomma. Från den galaktiska kärnan ser Alstrarna hennes belägenhet. I gemensamt samtycke sänder de Eonen Christos för att få ordning på den biologiska mångfalden som kryllar i Sophia’s värld. På grund av sin unika förmåga kan Aeonen Christos åstadkomma den kosmiska processen av knoppbildning, eller kärnbildning, och således sätta gränser för alla livsprocesser, eftersom kärnbildande organ har membran som avgränsar deras egenskaper och mekanismer. Kärnbildning innebär svällning av knopp-liknande knölar som utsöndrar fukt och doft, i form av olja. Eftersom denna Aeon är konfirmerande kallas Christos "den Smörjande".
Genom en åtgärd som avsiktligt återspeglar det Sophia gjorde oavsiktligt, korsar Christos den Pleromiska gränsen och medlar i det experiment som utspelas i spiralarmarna. Alstraren organiserar de spirande livsformerna på planeten och drar sig sedan tillbaka till den galaktiska mittpunkten.
NIO - Sophia’s korrigering
Fullständigt identifierad med planetens livsprocesser har hon blivit den fallna gudinnan och förkroppsligar den värld hon drömde, där den mänskliga arten nu dyker upp och fortsätter att leva ut ett gudomligt experiment, utvecklingen av en kosmisk särart. Men inte riktigt som hon drömde det. Den organiska planeten är fångad i ett oorganiskt system.
Sophia förkroppsligad är den levande planeten, hela vägen från den smälta kärnan ut till den yttersta biosfären. Hennes passioner har blivit de fysiska elementen – solida, vattniga, luftiga, eldiga. Genom elementen upplever Sophia glädje och ångest precis som alla förnimmande varelser och hennes känslomässiga register omfattar helt och hållet samtliga planetära förnimmelser. Efter att ha blivit en planetär kropp, Gaia, glömmer hon inte hur det är att vara en Aeon, ett dansande flöde av Organiskt Ljus – levande och medvetet, autopoiesiskt, superanimerande. Hon är både det forsande flödet av Organiskt Ljus och den materiella planetära kroppen: hon är Gaia-Sophia.
Men Gaia’s minne av hennes eget gudomliga tillstånd är beroende av vad som utspelar sig under det jordiska experimentet. Och på något mystiskt sätt är den fallna gudinnans egen minnesbild beroende av ett släkte bland alla andra – särarten, det mänskliga släktledet.
Redan innan sin störtdykning var Sophia intimt upptagen med nyskapelserna som skulle uppstå på jorden genom Anthropos. Denna art avgör inte ödet för livet på jorden, inte heller avgör det i sista hand Aeonens återanknytning till Pleroma. Men på något sätt spelar den en viktig roll i hur Sophia anpassar sig till Pleroma medan hon fortfarande är fångad i naturens kretslopp och genomgår det planetära livets cykliska metamorfoser? Telestai’s budskap (de utbildade siare som strävade efter denna uppenbarelse) antyder på det bestämdaste att det är så. Lärorna som levde vidare från Mysterierna ger oss ett fulländat mysterium att lösa: Sophia’s korrigering.
Över miljarder år visar Aeonen Sophia att hon är fullt kapabel att återvinna sin livskraft efter massiva trauman och förintelser. Kontinuiteten i hennes livscykler delas av alla varelser som hon väljer för återupplivande, men de levs ut på ett speciellt sätt genom mänskligheten, eftersom människor har en berättarförmåga som är mer avancerad än andra djurs. Det kan hända att mänskligheten, med sin berättarförmåga, fungerar som en minneskrets för Gaia-Sophia. I sin föreställningsförmåga, genom språket, kan människan komma ihåg och redogöra för hela levnadsloppet i hennes metamorfos.
Detta flöde av Organiskt Ljus materialiseras fullständigt till en planetär kropp som inte tillhör arkonternas värld, men hamnar ändå i fångenskap där. Sophia förvandlas till en planet som är organisk, förnimmande och självmedveten. Men livet hon tillägnar sig genom denna omvandling är annorlunda än det liv hon uppskattade bland de Pleromiska Aeonerna. Det är inte ett liv i enskildhet och helhet, intakt och suveränt, men ett liv av beroende och inbördes förhållanden, ett enormt nätverk av otrygg komplexitet.
ÅTTA - Pleromisk medling
Allteftersom Sophia förlorar sin Aeoniska form transformeras hennes känslor in i jordens fysiska element. Den jordiska globen stelnar, en foster-planet fångad i Demiurgens och hans anhängares urverkshimmel. Moderstjärnan i mitten av detta system avger ett flöde av livgivande värme till den framväxande planeten. Samtidigt utövar det planetariska urverket sina blinda krafter och utsätter Sophia för omständigheter som inte existerar i Pleroma.
Under många tidsåldrar skapar den fallna gudinnan en atmosfär och oceaner. Alstraren beslöjar sig tillbakadraget i biosfärens molniga och marmorerade ångor. På hennes planetkropp uppstår liv i ymniga former. Stora och små varelser dyker upp i sådant överflöd att Sophia är oförmögen att hantera sin avkomma. Från den galaktiska kärnan ser Alstrarna hennes belägenhet. I gemensamt samtycke sänder de Eonen Christos för att få ordning på den biologiska mångfalden som kryllar i Sophia’s värld. På grund av sin unika förmåga kan Aeonen Christos åstadkomma den kosmiska processen av knoppbildning, eller kärnbildning, och således sätta gränser för alla livsprocesser, eftersom kärnbildande organ har membran som avgränsar deras egenskaper och mekanismer. Kärnbildning innebär svällning av knopp-liknande knölar som utsöndrar fukt och doft, i form av olja. Eftersom denna Aeon är konfirmerande kallas Christos "den Smörjande".
Genom en åtgärd som avsiktligt återspeglar det Sophia gjorde oavsiktligt, korsar Christos den Pleromiska gränsen och medlar i det experiment som utspelas i spiralarmarna. Alstraren organiserar de spirande livsformerna på planeten och drar sig sedan tillbaka till den galaktiska mittpunkten.
NIO - Sophia’s korrigering
Fullständigt identifierad med planetens livsprocesser har hon blivit den fallna gudinnan och förkroppsligar den värld hon drömde, där den mänskliga arten nu dyker upp och fortsätter att leva ut ett gudomligt experiment, utvecklingen av en kosmisk särart. Men inte riktigt som hon drömde det. Den organiska planeten är fångad i ett oorganiskt system.
Sophia förkroppsligad är den levande planeten, hela vägen från den smälta kärnan ut till den yttersta biosfären. Hennes passioner har blivit de fysiska elementen – solida, vattniga, luftiga, eldiga. Genom elementen upplever Sophia glädje och ångest precis som alla förnimmande varelser och hennes känslomässiga register omfattar helt och hållet samtliga planetära förnimmelser. Efter att ha blivit en planetär kropp, Gaia, glömmer hon inte hur det är att vara en Aeon, ett dansande flöde av Organiskt Ljus – levande och medvetet, autopoiesiskt, superanimerande. Hon är både det forsande flödet av Organiskt Ljus och den materiella planetära kroppen: hon är Gaia-Sophia.
Men Gaia’s minne av hennes eget gudomliga tillstånd är beroende av vad som utspelar sig under det jordiska experimentet. Och på något mystiskt sätt är den fallna gudinnans egen minnesbild beroende av ett släkte bland alla andra – särarten, det mänskliga släktledet.
Redan innan sin störtdykning var Sophia intimt upptagen med nyskapelserna som skulle uppstå på jorden genom Anthropos. Denna art avgör inte ödet för livet på jorden, inte heller avgör det i sista hand Aeonens återanknytning till Pleroma. Men på något sätt spelar den en viktig roll i hur Sophia anpassar sig till Pleroma medan hon fortfarande är fångad i naturens kretslopp och genomgår det planetära livets cykliska metamorfoser? Telestai’s budskap (de utbildade siare som strävade efter denna uppenbarelse) antyder på det bestämdaste att det är så. Lärorna som levde vidare från Mysterierna ger oss ett fulländat mysterium att lösa: Sophia’s korrigering.
Över miljarder år visar Aeonen Sophia att hon är fullt kapabel att återvinna sin livskraft efter massiva trauman och förintelser. Kontinuiteten i hennes livscykler delas av alla varelser som hon väljer för återupplivande, men de levs ut på ett speciellt sätt genom mänskligheten, eftersom människor har en berättarförmåga som är mer avancerad än andra djurs. Det kan hända att mänskligheten, med sin berättarförmåga, fungerar som en minneskrets för Gaia-Sophia. I sin föreställningsförmåga, genom språket, kan människan komma ihåg och redogöra för hela levnadsloppet i hennes metamorfos.
Alkemisk bild av den gudomliga Sophia som kunskapens träd och källa till livets Elixir. Som sådan var hon av alkemister känd som Sapientia, Lady Wisdom, Lady Nature, Alkimia. Den muromgärdade inhägnaden runt henne antyder arkonternas multiskiktade kosmos. Metaforiskt representerar det lärandets alkov, därefter de exoteriska, mesoteriska och esoteriska kamrarna för gudomlig instruktion.
Men kan mänskligheten se sig själv i en sådan storslagen roll? Kan vi överhuvudtaget se oss själva som en gudomligt inspirerad art? Kan vi utforma vår berättigade utvecklingsväg inom ramen för Sophia's kosmiska biografi? Kan vi leva upp till utmaningen att slutföra en aspekt av gudomlig fantasi och bidra till den fallna gudinnans korrigering?
Även om vi inte är den mest värdefulla arten – alla hennes avkomlingar är värdefulla för den planetära djurmodern – har mänskligheten det ovanliga privilegiet att delta intimt i Sophia’s korrigering, hennes omlokalisering till den kosmiska källan, Pleroma. Men för att göra det måste Anthropos först korrigera sig själv och inse sin egen sanna potential, och konfrontera och övervinna avvikelsen som representeras av arkonterna. Hur mänskligheten möter denna utmaning, och hur korrigeringen av Gaia’s kosmiska levnadslopp kommer att fullbordas, tillhör nuets och framtidens oskrivna avsnitt av Sophia’s berättelse.
Även om vi inte är den mest värdefulla arten – alla hennes avkomlingar är värdefulla för den planetära djurmodern – har mänskligheten det ovanliga privilegiet att delta intimt i Sophia’s korrigering, hennes omlokalisering till den kosmiska källan, Pleroma. Men för att göra det måste Anthropos först korrigera sig själv och inse sin egen sanna potential, och konfrontera och övervinna avvikelsen som representeras av arkonterna. Hur mänskligheten möter denna utmaning, och hur korrigeringen av Gaia’s kosmiska levnadslopp kommer att fullbordas, tillhör nuets och framtidens oskrivna avsnitt av Sophia’s berättelse.
Naturen förevisar gradvis hennes verksamheter; och jag vill faktiskt att ni gör detsamma: låt er fantasi helt och hållet styras av naturen. Och observera naturen, genom vilken grundämnena ständigt förnyas i jordens innanmäte. Och föreställ er detta med sann, men inte överdriven fantasi.
Artis Auriferae, “The Art of Goldmaking” (Compiled 1610 AD)
JLL mars 2006 Flandern
Reviderad oktober 2010 Andalucia
JLL mars 2006 Flandern
Reviderad oktober 2010 Andalucia