coco de mer
Människans roll i Gaia's drömmande
Reviderad December 2009
Ikonen för Gaia-Myten är en coco de mer (dubbelkokosnöt) med kosmiska detaljer: sol- och mån-motiv där den framväxande jorden anges med ett "kors", en skåra där "X markerar platsen." Där skatten finns. Berättelsen som ledsagar denna bild förklarar vad det innebär att på en gång vara den mest anpassningsbara och disharmoniska art som lever på planeten Jorden. Gaia-Myten, ett samevolutionärt narrativ, tolkar några av de hedniska Mysteriernas välbevakade hemligheter. Men denna historia är ingen överklassaffär och de "hemligheter" den innehåller är öppna för alla som har vilja och förmåga att förstå den.
Att älska att veta, och att älska vad du vet, är det gnostiska sättet. För dem som lär sig att älska den, är Mysteriernas Sophianska vision en prövosten för hänryckning och uppenbarelse.
Gnostisk kosmologi
Berättelsen om Aeonen Sophia, den "Fallna Gudinnan" finns endast i sin fullständiga form i gnostiska skrifter, och travesteras i vissa kristna dispyter mot gnostikerna, och även i dessa källor har den endast överlevt fragmentariskt. Tekniskt sett, är denna historia en kosmogoni, en teori eller en berättelse om världsalltets ursprung; men den hanteras enklast som en kosmologi, en beskrivning av hur ett världssystem fungerar, dess uppkomst och utveckling och dess storskaliga struktur. Lyckligtvis, stöds de bristfälliga bevisen för gnostisk kosmologi av en rad klassiska lärdomar, tvärkulturell mytologi och inhemsk visdom. I grekisk mytologi, till exempel i temat "äktenskapet mellan Ouranos och Gaia", hävdas en särskild länk mellan den himmelska sfären och Gaia, den levande jorden. Ouranos, det grekiska ordet för "himmel", hänvisar till Pleroma, gudarnas sfär, eller, i astronomiska termer, den galaktiska kärnan. Den mytiska alliansen mellan Pleroma och Jorden överensstämmer med det gnostiska scenariot om Aeonen Sophia som störtar från den galaktiska kärnan för att förvandlas till planeten vi bebor. Sophia förvisas från Pleroma och "förankras" i den förgängliga domänen, men just på grund av de unika förutsättningar under vilka jorden bildades förblir vår planet intimt länkad till det kosmiska centrum, själva den galaktiska kärnan.
Jag har argumenterat på andra ställen på min webbplats metahistory.org att en hel del mytologi kan betraktas som astronomi. (Detta kan göras utan att gå så långt som Santillana och von Dechend som i Hamlet's Mill föreslår att myter är inget annat än kodad astronomi.) Transponering av myten till astronomi är, naturligtvis, en kreativ handling som kräver användning av fantasi – en disciplinerad utövning av mythopoesis, myt-skapande. Den gnostiska skapelsemyten tillhandahåller en unik form för denna utövning eftersom den ger oss tillräckligt med ledtrådar för att väcka fantasin och lockar oss att visualisera vad som hände den Pleromiska gudinnan, Sophia. Vad vi vet idag om galaxens storskaliga struktur, solens tillkomst, bildandet av planeterna, och solsystemets aktuella position i de galaktiska armarna, ger oss en bakgrund för återvinning av gnostisk kosmologi. I bästa fall kan vi utveckla det heliga narrativet till vår egen visionära modell. På så sätt kommer vi att delta empatiskt i upplevelsen av Jordgudinnan, Gaia-Sophia.
Som föreslagits i Dela med oss av Gaia-Myten, beror mänsklighetens syfte i Gaia's livsprocess på vår förmåga att minnas och återberätta Hennes Historia. Metahistory kritiserar vår historia och dess trosuppfattningar, men påminner även om vår egen arts historiska och mytiska dimension. Vad som än hjälper till att stödja denna erinran är välkommet. Anledningen att konvertera de gnostiska lärornas mytologisk-mystiska språk till den moderna astronomins begrepp är inte för att använda vetenskap till att legitimera gnostisk vision, men att länka vår nuvarande uppfattning av kosmos till en forntida nyskapande visionär upplevelse vars oansenliga spår kan upptäckas i gnostiska skrifter.
Även med vetenskapliga korrelationer, är det emellertid extremt svårt att konstruera en sammanhängande version av det Fallna Gudinna-scenariot. Ärligt talat, enligt bevarade texter finns det ingen "gnostisk kosmologi", eller nästan ingen. Det textbaserade materialet är i de flesta fall korrupt och opålitligt. Nag Hammadi-"biblioteket" är en ynklig hög av rester, som en handfull glasskärvor från en krossad glaskupol. Dessa dokument översattes till koptiska från "Grekiska original", påstår forskare, men det finns inget sätt att veta ifall de förmodade grekiska texterna faktiskt i första hand var gnostiska skrifter. Efter otaliga genomläsningar, är jag benägen att betrakta dessa texter som torftiga och ofullständiga anteckningar. Koptiska liknar en slarvig översättning av skriftlärda som inte helt och hållet förstår vad de översatte.
Femtio fragmentariska dokument vars innehåll i stor utsträckning är osammanhängande och enerverande inkonsekventa är allt som återstår av vad som en gång var åtskilliga tusentals pergament och kodexar, inklusive många volymer om geologi, astronomi och matematik, som man vet har skrivits av Mysterieskolornas invigda. För att fylla i vad som saknas eller är i dåligt skick i de koptiska avhandlingarna från Nag Hammadi, måste vi använda polemiska parafraser från de så kallade kyrkofäderna som motsatte sig gnostikerna. För vissa episoder i scenariot om Sophia's fall och hennes inkarnation som Gaia, till exempel, måste vi lita på Irenaeus, en kristen biskop som skrev Against Heresies omkring 180 e.Kr.
Ett fullskaligt narrativ som beskriver hur Sophia blir Gaia kan inte utvecklas utan slutledningar och extrapoleringar. Det Fallna Gudinna-scenariot förlitar sig på viktiga aspekter angående sådana utsmyckningar, men den återställda versionen är inte denne författares påhitt.
Tursamma tretton
Nag Hammadi-bibliotekets trettonde lunta består av åtta papyrusblad, endast sexton sidor. Det är den enda kodex (inbundna blad) som hittades utan läderomslag, och förutom en annan kodex (II) är dess sidor inte numrerade. Texterna är ofullständiga, och de två första bladen verkar nästan har bränts. De är inte förkolnade runt kanterna, men rökskadade. Den arabiska familj vars söner fann kodexarna i en grotta, December 1945, är kända för att ha eldat upp några blad för att värma tevatten. Under det fjärde århundradet e.Kr. när kodexarna begravdes, krävde fanatiska ideologer som kallas "Kyrkofäderna" att alla hedniska och gnostiska skrifter skulle brännas. De första sidorna i kodex XIII verkar bokstavligen har ryckts ut ur lågorna.
Gnostisk instruktion är kunskap som befriar, eftersom denna kunskap är prekär, vilket även gäller frihet.
Den enda kompletta texten i kodex XIII är Trimorphic Protennoia, en titel som ganska storslaget återges som "Den trefaldigt gudomliga första tanken." Den bibeltolkare som kopierade denna text påminner om kodex II, men är en hafsigare, översiktlig version, som om den skrevs i en hast. Experterna föreslår att den kan ha skrivits av två individer, elev och lärare. (CGL5V, V, B2, p. 362. För mitt referens-system, se Gnostic Materials.) Denna tolkning överensstämmer med min egen (icke-expert)-uppfattning att de koptiska avhandlingarna är elev-anteckningar eller anteckningar som dikterats av mästare till nybörjare. Skrifterna som hittades under klippan Jabal al Tarif kan faktiskt vara "Cliff Notes" (varumärke i England för studievägledningar till klassiska verk, t.ex. Homer och Shakespeare).
Strukturen för Trim. Prot. är påfallande. Den återges som en två-stämmig fuga, första-person och tredje-person. De längre, dominerande passagerna kallas "första-person-retoriker." Dessa utsagor använder "Jag" för ett övernaturligt väsen som tillkännager sina särdrag och gärningar:
Jag är tanken som vistas i ljuset,
handlingskraften som ligger bakom allt som består,
Hon i vilket allt finns, den förstfödda av alla de
som existerar i Helhetens närvaro. Jag vistas i dem som blev till.
Jag är verksam i alla och jag utforskar dem alla.
Jag vandrar rättrådigt och de som sover, väcker jag.
Jag är åsynen för de som är försänkta i sömn.
Jag är den osynliga inom Helheten.
Det är jag som vägleder de som gått vilse... (Trim. Prot. 35: 1-25)
Retorikernas särdrag är storslagna och poetiska. Innehållet är visionärt, därför kallas denna typ av text "uppenbarelsepredikan." Omväxlande med retorikerna finns avsnitt i tredje person, tydligen avsedda att fastställa elevens förståelse av undervisningen, eller kanske det är mästarens anteckningar infogade för att hjälpa eleven förstå. Ämnet Trim. Prot. är det centrala temat i gnostisk kosmologi: Aeonen Sophia’s fall in i den kaotiska sfären utanför Pleroma’s gränsmembran. Hennes störtdykning beskrivs i tre distinkta faser eller steg:
Den första: "Protennoia är den Första Tankens uttryck som nedstiger först, som ljus i mörkret, för att ge form åt hennes fallna lemmar". Den andra: ”Protennoia är Tankens Utsaga som nedstiger för att stärka hennes fallna lemmar genom att ge dem anda eller andetag”. Den tredje: "Protennoia är Ordet eller Tankens logos som nedstiger som en avbild av makterna, antar mänsklig skepnad, tillkännager de Fem Inseglens inspirerande dopljus och återför hennes lemmar in i ljuset". (NHLE 1996, p. 511, kommenterat av John D. Turner)
Protennoia betyder "primärsinnets intention" eller Första Tanke, enligt forskarna. Detta ord är späckat med unikt gnostiska nyanser. "Proto" betyder både "först, ursprunglig eller primär" och "generativ". Protoplasma är den biologiska grundvalen för alla livsformer. En prototyp genererar alla senare och påföljande typer. Ennoia är en sammansättning av en-, "intention, vilja," och noia, en variant av nous, "intelligens, sinne, förmågan att veta". Det grekiska ordet nous definierar i alla gnostiska läror de talanger som Sophia och de Pleromiska gudarna förmedlar till alla förnimmande varelser, men på ett särskilt sätt för den mänskliga arten. Vår visdomsförläning är nous, en dos av gudomlig intelligens – förmågan att veta vad gudarna vet.
Nous är en förmåga, inte ett kännetecken för identitet. Den som vårdar sig om nous kommer att åtnjuta guds-liknande ökning av medvetenhet och perception, inte en ökad självkänsla till status av gudom. Målet med gnostisk/andlig utövning var, och är fortfarande, att inte se oss själva som gudar men att se så som gudarna ser: i hänryckning, att uppleva den gudomliga närvaron i allt, att känna den häftiga sinnesrörelsen av det enastående vackra.
Ett världsförändrande budskap
Forskare arbetar i team under decennierna och tillämpar minutiös omsorg i sina försök att dryga ut betydelsen av obskyra texter som t.ex. Trimorphic Protennoia. De granskar i det oändliga variationer av grammatik, stavning, handskrift. De skriver uppsatser och ibland hela böcker om en enstaka avhandling. De håller symposier för att diskutera de gnostiska skrifternas historiska och filosofiska bakgrund, oftast med syftet att lära sig mer om Kristendomens ursprung, snarare än att förstå vad gnostikerna hade att säga utifrån sina egna förutsättningar.
Resultatet av allt detta arbete angående den bokstavliga tolkningen av gnostiska texter är att budskapet de innehåller förbises, rentav fullständigt förloras. Ingen modern forskare betraktar Gnosticismens ursprungliga budskap som värdigt deras intresse. Detta är den märkliga återvändsgränd där gnostiska studier har befunnit sig de senaste femtio åren. Omkring en tredjedel av informationen på Metahistory.org ägnas åt återvinning av det ursprungliga gnostiska budskapet.
För att återställa och rekonstruera berättelsen om Gaia-Sophia, måste vi överväga vad gnostikerna faktiskt kan ha känt till om kosmiska angelägenheter. Antagandet att Pleroma, som betyder "fullhet, plenum", hänvisar till kärnan i alla galaxer, är det första steget i att tillerkänna gnostikerna verklig astronomisk kunskap. Kort sagt, vi drar slutsatsen att Pleroma innebär galaktisk kärna (men inte bara det), så att vi kan utveckla vissa fantasifulla ledtrådar i det koptiska materialet. (Det kan hävdas att Pleroma enbart är ett metafysiskt ställe utanför tid och rum och som inte bör "reifieras" till ett timligt ting. För mitt svar på denna invändning, se reality i ordlistan.)
Forskare drar inte sådana slutsatser eftersom restriktionerna för deras disciplin inte tillåter dem ta för givet att genuin astronomisk kunskap kan vara kodad i mystiska skrifter. Tvungna att hålla sig till de textmässiga indicierna, överväger de aldrig vilka slags bevis som kan förvärvas genom direkta mystiska experiment, utövningen av Gnosis, kognitiv hänryckning. Men, om dagens forskare inte har erfarenhet jämförbar med de gnostiska siarna, hur kan de då komma underfund med vad dessa visionära texter kan berätta för oss? I sin brist på erfarenhet, tvingas experterna ständigt till förbiseenden. Av rädsla att göra falska slutledningar, gör de inga alls som inte stöds textmässigt.
Ingen forskare skulle göra vad jag försöker göra här med de gnostiska skrifterna. Men för den delen, om jag får säga så, inga konventionella forskare skulle kunna utföra vad jag försöker. Om det finns ett djupgående världsomvälvande budskap i Gnosticism, vilket jag anser att det finns, har det minimal chans att nå omvärlden via filtren för vetenskaplig exegetik. Att skarpsinnigt granska budskapet som gnostikerna försökte förmedla är av främsta vikt för mig. Alltså extrapolerar jag, så gott jag kan. Jag extrapolerar noggrant men oerhört, eftersom omfattningen av gnostisk visionär visdom var oerhörd, såvitt jag förstår. Mina slutsatser baseras på en livstid av experimentell mysticism samt trettioåriga studier av skrifterna och en motsvarande praktisk period av mytiska kosmologier, modern astronomi, astrofysik och att betrakta himmelsfenomen med blotta ögat.
Jag är inte ensam om att tillskriva gnostikerna djupa astronomiska kunskaper. Jacques Lacarriere, en komparativ mytolog och historiker, som har skrivit den enda mest lättbegripliga boken om Gnosticism, påvisar en klar avvikelse från det vanliga avfärdande genmälet. För all del, hans bok The Gnostics är en poetisk uttolkning, snarare än en vetenskaplig exegetik som man finner hos Pagels och King. Lacarriere presenterar dock lysande insikter som gör det möjligt för oss att komma till insikt om andan i Gnosticismen som sådan, på sina egna villkor och inte som en fotnot till Kristendomen. Han hävdar att gnostikernas kunskap om kosmos inte var en produkt av fantasi, eller "metafysisk" spekulation, men att observera himlen, det vill säga att konfrontera det verkliga, sensoriska universum. För gnostikerna är himlavalvet "den första källan till kunskap"; astronomiskt perspektiv var "den absolut implicita utgångspunkten för deras tänkande" (p. 16). Det håller jag fullständigt med om.
Lacarriere extrapolerar dessutom gnostiskt material på ett sätt som konventionella forskare skulle anse oacceptabelt. Han föreslår att gnostiska siare kunde utforska många världar, och att de därför kunde upptäcka vissa kosmiska faktorer som är specifika för det världssystem vi lever i. Som vi skall se, förkunnade gnostikerna att vår värld är patologisk, onormal. En fascinerande kommentar. Men hur kan det komma sig? Hur kunde de veta att så var fallet om de inte hade något icke-avvikande att jämföra med? Hade de direkt varseblivning av åtskilliga världar? "Man skulle kunna säga att dessa andra världar, varslade och anade genom gnostisk spekulation, i själva verket representerar vad modern astronomi kallar nebulosor, spiraler och extra-galaktiska kluster" (LaCarriere, p. 18). Vissa gnostiska texter hävdar att det finns åtskilliga Pleroma. Vi vet nu att det finns miljarder galaxer. Historien om Aeonen Sophia gäller en Pleroma i synnerhet, nämligen kärnan i den galax som hyser solsystemet i sina spiralarmar. Enbart antydan att mystiker som levde för 2000 år sedan kunde ha haft konkret kunskap om händelser specifika för vår galax är naturligtvis upprörande.
Hur desto mer upprörande är det då, om vad de visste visar sig vara sant.
Sophia's häftiga begär
Som nämnts ovan, Trimorphic Protennoia handlar om den centrala händelsen i den gnostiska världsåskådningen: Gudinnan Sophia’s fall. Den mänskliga artens roll i Gaia’s liv handlar om Sophia’s tredubbla fall från Pleroma, särskilt i den tredje fasen. För att visa hur detta sker, måste vi omvandla det mystiska och teologiska uttrycket Trim. Prot., enligt Turner’s omskrivning (ovan), till kosmologiska begrepp. De allmänna riktlinjerna för den gnostiska ursprungsmyten blir då tydlig. Genom slutledning kan vi sedan börja utforska mänsklighetens roll i hur Gaia drömmer den värld vi lever i.
Första fasen: Sophia's passion får henne att störta genom det Pleromiska gränsmembranet, snarare än att emanera genom det och förbli kvar i den galaktiska kärnan, som Aeoner normalt gör. När hon övergav kärnan, konfronterar hon de kaotiska fälten bestående av elementär materia i galaxens yttre armar. Sophia börjar automatiskt att organisera dessa elementar-fält. ”Den Första Tanken nedstiger först, som ljus i mörkret, för att ge form åt hennes fallna lemmar”. Jag har föreslagit att Aeoner är massiva strömmar, flöden av Organiskt Ljus. Vi kan föreställa oss dem som enorma vibrationer av supertät massfri luminositet, flöden av "lysande emulsion" (Lindberg, pp. 36, 83). Aeoniska flöden är levande, ständigt flödande och självorganiserande (autopoiesiskt). De koptiska skrifterna använder metaforer, som t.ex. "fontän" och "källa" för Pleroma och "flöde" för Aeoner. När dessa utströmmande flöden möter elementar-materia (i vetenskapliga termer, oorganiserade atomära tillstånd), konfigureras materian till organiserade tillstånd och processer. Sophia’s blotta närvaro i de yttre armarna organiserar de kaotiska grundämnena. Idag erkänns spontan organisering som en universell funktion i naturen. Det kallas autopoiesis.
Andra fasen: Allteftersom hennes påverkan fördjupas, inte bara organiseras de kaotiska fälten av elementar-materia i de galaktiska armarna, de animeras, får ett eget liv. Med andra ord, Sophia’s livskraft förenas med den kaotiska materian i den zon där hon landade. ”Protennoia är Tankens Utsaga som nedstiger för att stärka hennes fallna lemmar genom att ge dem anda eller andetag”. I denna fas producerar Sophia faktiskt ett rudimentärt världssystem, men detta är ännu inte det planetära system som kommer att dyka upp när hon har fullt ut förvandlat sig till planeten Jorden. Detta är den mest komplicerade episoden i den gnostiska ursprungsmyten, eftersom det innebär ett slags pseudoskapande, som beskrivs med det grekiska ordet stereoma: en stereoskopisk projektion, som ett hologram. Detta hologram förtätas slutligen till ett planetariskt system, inklusive jorden, som kretsar kring en central stjärna, solen.
Stereoma är arkonternas virtuella värld, en art av oorganiska varelser som producerades av Sophia’s inverkan på elementar-materian innan Hon förvandlas till jorden. Beteckningen Arkont (eng. Archon) härleds ur den grekiska roten archai, "innan, föregående". (Adjektiv: arkontisk.) Arkonterna kallas så eftersom de och deras värld uppstår innan de organiska livsstrukturerna på jorden dyker upp, dvs. innan jorden själv bildas av Sophia’s flöden. Dessa märkliga varelsers karaktär och handlingar var Mysteriernas välbevakade hemligheter. Upptäckten av arkonterna och tolkning av deras relation till mänskligheten var en yrkesmässig utmaning för gnostiska siare. Arkontisk verksamhet är en viktig faktor i det Fallna Gudinna-scenariot.
Tredje fasen: I denna fas dyker Jorden så som vi känner till den upp som en konvertering av Aeonen Sophia’s passioner. ”Protennoia är Ordet eller Tankens Logos som nedstiger som en avbild av makterna...” Detta diffusa och förbryllande språk innebär att Sophia, den supermateriella Aeonen, fortplantar sina egna särdrag i en materiell värld: Hon växlar ner ("nedstiger") på ett sätt som överensstämmer med den elementar-materia hon stöter på i kaos, zonen utanför Pleroma. Som Aeon är hon ett ofattbart massivt flöde, levande och medvetet, men genom koppling till mörk elementar-materia i de galaktiska armarna förändras hon "som en avbild av makterna (elementar-krafterna)", och blir halvt medvetslös. I termer av kosmisk fysik – hennes plasmaliknande flöden konverteras till materia, och den materian blir småningom jorden. Sophia "förvandlas" till en planetär kropp som omedelbart fångas i de konfigurerade fälten av icke-Pleromiskt material, det Arkontiska systemet av himmelsk mekanik.
En av svårigheterna att återställa den gnostiska ursprungsmyten är att textbaserade återgivningar av denna kritiska del av historien har förlorats. Beskrivningar hur Sophia’s passioner konverterades till den materiella jorden, som säkerligen funnits i skriftliga versioner, har nästan helt utrotats. Den mest kompletta versionen av denna händelse finns inte i de koptiska källorna men i kyrkofädernas polemiska skrifter. För att protestera mot vad de ansåg vara den utsmyckade komplikationen av gnostisk kosmologi, måste fäderna travestera det material de så intensivt avskydde. Den mest kompletta beskrivningen av Sophia’s tillbakabildning till en planetär kropp finns i Against Heresies av Irenaeus. Kapitel IV i Bok Ett av denna enorma lunta har titeln "Account Given by the Heretics of the Formation of Achamoth, Origin of the Visible World from Her Disturbances". Achamoth, en förvrängning av hebreiskans Hochma, "kosmisk visdom", är ett judiskt begrepp av gnostikerna för den Fallna Sophia.
Ireneaus skriver: "Achamoth’s passioner tillkännagav de [gnostikerna], var grundämnena varav denna värld bildades. Ur hennes önskan att återvända till sfären där hennes liv hade sitt ursprung, härstammar även längtan för varje själ som tillhör denna värld. Allt annat har sin begynnelse i hennes skräck och sorg. Från hennes tårar bildades alla slags vätskor. Ur hennes leende kom allt som strålar i naturen. Ur hennes sorg och förvirring förkroppsligades alla fysiska element i världen." (Ch. V, 2-3)
Jämför denna redogörelse med Thompson-indianernas legend, som omnämns i kommentaren till Inledningen av Gaia-Myten: "I begynnelsen var Kujum-Chantu, jorden, som en människa, en kvinna med ett huvud och armar och ben, och en enorm mage. De ursprungliga människorna bodde på ytan av hennes mage. [Legenden berättar hur Den Äldre] förvandlade himmel-kvinnan till den nuvarande jorden. Hennes hår blev till träd och gräs; hennes kropp, lera; hennes ben, bergen; och hennes blod, vattenkällor". (Charles H. Long, Alpha: The Myths of Creation, p., p. 36-37.)
Gång på gång bekräftas gnostisk visionär undervisning genom inhemska läror. Detta är meningsfullt om vi betraktar Gnosticism som ett avancerat eller potent formaliserat shamanistiskt varumärke, en visionärt förfinad metod som har sitt ursprung ur samma extatiska möte med den Sakrala Naturen och som shamaner praktiserar i inhemska kulturer runt om i världen.
Uppmaning till Samevolution
Sådan är min utökade omskrivning av Trim. Prot., transponerad till astronomiska begrepp. Vilken väg skall vi slå in på nu? Den tredje fasen av Sophia’s fall pågår fortfarande, ty den kosmiska Aeonen avvek från sitt normala verksamhetsområde, och fortsätter nu som den levande jorden. Här måste vi extrapolera igen för att bilda oss en uppfattning om människans roll i Sophia’s upplevelse.
I den tredje etappen förändras Sophia’s utdragna inkarnationsprocess mot en samevolutionär fas. Med uppkomsten av den mänskliga arten på jorden antar Aeonens Protennoia eller spirande dröm "en mänsklig skepnad". Detta betyder inte att Gud, eller mer exakt Gudinnan, visar sig på jorden i mänsklig form, men att uppkomsten av människor på jorden är ett särskilt uttryck för Gudinnans drömmande, en manifestation av hennes intelligens. Tänk på att Sophia på grekiska betyder "visdom". En särskild form av kosmisk visdom spirar i mänskligheten. På något sätt börjar vi först nu förstå att Sophia utvecklar livet på jorden, inte uteslutande för mänskliga syften, men för att uppmana mänskligt deltagande i Hennes berättelse. Vi deltar genom att kultivera den visdomsförläning Hon har inympat i oss. Del av denna förläning är strålande epinoia, kraften i den fria formen av skapande fantasi.
Med andra ord förser Gaia-Sophia oss människor med förmågan till samevolutionärt deltagande i Hennes berättelse genom fantasins kraft. Andra, icke-mänskliga varelser deltar mer intimt med henne eftersom deras instinkt-program är trogna hennes ändamål, men vi har en omfattande handlingsfrihet för lek och variation, nyskapande och improvisation. Dock medför sådan handlingsfrihet även risken för avvikelse från Gaia’s livsplan. Inledningsvis börjar vi delta på ett naivt sätt, där vi saknar en tydlig och medveten uppfattning om vad samevolution är och hur vi kan hörsamma den. Vi saknar en specifik bevekelsegrund angående vårt unika synsätt för inblandning i Gaia’s ändamål. På vilket särskilda sätt är vi till nytta för planeten? Syftet med Mysteriernas konst och vetenskap var att besvara denna fråga och undervisa det unikt mänskliga motivet, syfte, telos. Precis som fysik eller friidrott, är telestic en disciplin: nämligen teorin och utövningen av Teleologi, läran om ändamål. Det geniala med telestai, "de som eftersträvar", är deras medfödda förmåga att undersöka och kommunicera syftet med människors deltagande i Aeonen Sophia’s drömmande, visdomsgudinnan som är förkroppsligad i denna sällsynta och vackra planet som vi lever på.
Naturligtvis har alla andra arter på jorden också kosmisk visdom. På många sätt är den förvisso mer perfekt och harmonisk hos icke-mänskliga varelser. Som just nämnts har andra varelser mycket begränsad handlingsfrihet att avvika från Gaia’s instinkt-program. Vår förmåga att experimentera, innovera och extrapolera bedrifter mot på förhand utformade mål, innebär en risk att avvika från harmonin med systemet för den jordiska evolutionen, Gaia’s Drömmande. Lyckligtvis kan vi lita på djurens och växternas stöd och förebild för att korrigera vår avvikelse. Vilda djur är fulländade instruktörer. Husdjur är underbara helare och vägledare. Vissa växtarter innehåller psykoaktiva kemikalier, identiska med signalsubstanser i den mänskliga hjärnan. Sådana arter kallas undervisnings-växter och sakrala medicinalväxter på grund av deras förmåga att upplysa våra sinnen och läka oss i både kropp och själ.
James Cameron’s film Avatar (2009) är det första mästerverket av genuin Gaiansk science fiction, Gi-fi. Den skildrar en inhemsk ras, de blå-skinnade Ha'vi som lever på en jordliknande planet, Pandora. Ha'vi lever ytterst intimt med ekologin i deras livsmiljö. De utövar anknytning med växter, fåglar och djur för att förbli i harmoni med Eywa, den Gaia-liknande gudinnan förkroppsligad i Pandora. För oss idag kräver ett deltagande i Gaia-Sophia’s livshistoria också en koppling eller intimitet. Att känna till och älska berättelsen är en sak, och naturligtvis absolut nödvändigt. Men att agera i berättelsen med hemplanetens Gudinna, är en helt annan sak. Avatar använder datorgenererade scenerier för att skildra en värld av skönhet och förundran, så som vår egen värld skulle se ut om vi själva genomförde samma anknytning eller intimitet. Denna film uttrycker en önskan som finns i så många människors hjärtan, underförstådd men som börjar vakna upp, att få leva i Gaia’s Drömmande tillsammans med henne, och att upptäcka vår sanna roll i symbios med den planetära helheten.
Ursprungsbefolkningar hävdar att vi människor är besläktade med alla arter och att vår överlevnad är beroende av icke-mänskliga bundsförvanter, t.ex. heliga undervisnings-växter och "kraftdjur". Dessa icke-mänskliga former av intelligent liv kan visa oss hur man tillämpar Sophiansk intelligens eftersom de, på många sätt, är bättre på det än vi själva och mer trogna den övergripande planen. Inhemska amerikanska läror varnar att "vår humanitet fortfarande är ofullständig och ’förryckt’ tills vi uppnått en sådan inre styrka från andra icke-mänskliga varelser” (Andy Fisher, Radical Ecopsychology, p. 111). Alltför ofta känner vi oss tragiskt ensamma angående vad vi vet, fångade i vårt speciella sätt att uppfatta den yttre världen, fängslade genom våra kartor, modeller, symboler och språk. Felaktigt tror vi att mänsklig intelligens är ett unikt särdrag, överlägset alla andra former, avskilt från alla andra former. Men i det gnostiska perspektivet är status för den mänskliga arten inte överlägsenhet men särprägel.
Människans särprägel – som inte ska förväxlas med överlägsenhet – kräver det särskilda ansvaret att reagera genom ett medvetet och lekfullt samarbete med Gaia-Sophia’s livsmönster, och kanske även ändra dessa förebilder genom intim kunskap om Hennes avsikter.
Trimorphic Protennoia informerar oss kortfattat hur Sophia, när hon blev Jorden, erbjuder mänskligheten en särskild möjlighet. Hon tillkännager "de Fem Inseglens inspirerande dopljus". Detta innebär att ur det ursprungliga Pleromiska ljus som Hon var och fortfarande är – det forsande nougat-liknande flödet av det Organiska Ljuset som direkt kan upplevas i hyper-perception eller trance-medvetenhet – gör Sophia ett slags extrakt tillgängligt, och som utgörs av fem potentialer eller förmågor. De Fem Inseglen hänvisar uppenbarligen till de fem sinnesorganen, med innebörden att något förseglas eller utsöndras i sinnesorganen. Här är språket djupt mystiskt, med en insider-jargong från Mysterieskolorna. "Inseglen" syftar även på fem förmågor tillhörande nous, den gudomliga intelligensen. Dessa förmågor är: extrapolering, självkorrigering, målinriktning, kommunikation och transmutation. Var och en av dessa förmågor är en förlängning eller extrapolering av ett av de fem sinnesorganen:
syn: målinriktning, att se framåt mot ett syfte eller resultat
hörsel: självkorrigering, att lyssna till den instruktiva röst som informerar dig hur du korrigerar vad du förnimmer, uttrycker och agerar på: intuitiv inlärning
smak: extrapolering, göra framsteg från att endast smaka något till hela upplevelsen av näringsintaget, ge kroppslig gestaltning åt det, naturligt för din kropp och själ
känsel: kommunikation, verbal och icke-verbal, som en form av intimitet och hänryckt empati
lukt: transmutation, baserat på tolkningen av kemiska signaler för att övervaka och framkalla biokemiska förändringar (se även epigenetik, ”Tro, dogmer och biologi” (Hur vårt undermedvetna styr våra gener) och transduktiva hormoner som triggas av luktorganet).
Mysteriernas initieringsprogram inrättades för att producera och testa dessa förmågor hos neofyterna. Mysterieskolorna var universitet för utövningen av intellektuella vetenskaper, förädling av det samevolutionära sinnet. Idag dyker denna praxis åter upp i Planetär Tantra med dess paradigm för tellurisk förbättring av de fem sinnesorganen som representeras av fem Diamond Sky Dakinis i Shakti-klustrets vajra-stjärna.
Om människor hävdar och kultiverar sin Sophianska förläning, kommer Gudinnan att kunna "återföra sin lemmar in i ljuset". Med andra ord, vad Sophia gör via mänskligheten är på något sätt avgörande för att hon ska kunna återutveckla sina egna kontaktförmågor ("lemmar") med Pleroma. Detta är vad gnostikerna undervisade angående mänsklig inblandning i hennes "försonings"-process. Mysterieskolans begrepp för denna process är "korrigering".
The Apocryphon of John (NHC II, 1, 23: rad 20-22) förkunnar: "Och vår syster Sophia är hon som nedsteg i oskuld för att korrigera sin brist."
På andra håll kallas denna process Sophia's "rektifikation". Allteftersom Sophia anpassar sig själv till Pleroma, är mänskligheten på något sätt djupt inblandad i processen. I ett nötskal, temat för korrigering utgörs av den oöverträffliga läran om den Sophianska visionen, Gnosis försonande kosmologi. Mysteriernas heliga narrativ erbjuder prototypen för det nuvarande begreppet planetär övergång (skift): Sophia’s omlokalisering till den galaktiska kärnan, Pleroma.
Öppen uppenbarelse
Med tanke på all denna bakgrund, hur ska vi hantera de obskyra tillkännagivandena i NHC XIII? Uppriktigt sagt, det finns nästan inget kosmologiskt innehåll i Trim. Prot.! Texten består av grova anteckningar om en "uppenbarelsepredikan" där en gnostisk visionär redogör för eller sammanfattar Gudinnans fall, men inte på ett konkret sätt. Faser av Sophia’s engagemang i den extra-Pleromiska sfären finns beskrivna, men inte åskådliga kosmologiska etapper som sådana. Legenden måste transponeras fantasifullt för att skapa en levande kosmologisk bildberättelse.
Sådana uppenbarelser har kallats "visionära återgivningar" av Henry Corbin, forskare i sufisk mystik vars mest välkända arbete är Creative Imagination in the Sufism of Ibn Arabi. Corbin myntade begreppet "imaginal" för att betona att vad den genuina mystikern ser inte är inbillat (dvs. falskeligen påhittat), inte heller är det endast imaginärt (en produkt av psykisk aktivitet, fristående från den verkliga världen). Han eller hon ser hellre en visionär i motsats till en sensorisk "verklighet".
Åtskilliga texter i NHC är visionära återgivningar som tillhandahåller viktiga segment av Gaia-Myten. Dessa texter utgör förmodligen transkriptioner av anteckningar som gjordes av studerande på föreläsningar, förmedlade av invigda som rapporterade sina upplevelser i transtillstånd. Anteckningarna skulle ha kunnat möjliggöra för nya studerande (neofyter) att "granska" vad deras lärare såg i transtillstånd, som en förberedelse att de i sin tur kunde utforska dessa tillstånd. Bokstavligen, innebär "granskning (eng. review)" att åter-visa eller åter-se. Om det lyckades, kunde utbildningen få neofyterna att åter-se vad som redan hade bevittnats och förmedlats av deras lärare. Varje åter-blick var förenlig med en begynnande upplevelse och samtidigt berikad med nytt innehåll, ty manifestationen av det Gudomliga är en öppen och fortlöpande uppenbarelse för det mänskliga sinnet. Därav Gnosi’s samevolutionära projekt.
Gnostikerna anklagades av sina motståndare att skriva alltför många böcker och uppfinna alla möjliga komplikationer för att förklara kosmos och människans villkor. De förkastade möjligheten av en överflödande och ständigt föränderlig uppenbarelse. För kyrkofäderna var uppenbarelsen av Faderguden genom Jesus Kristus en engångsföreteelse, och berättelsen var enkel och stabil. (Vid noggrann analys är det allt annat än, men det är en annan fråga.) Eftersom Gnostisk metod lämnade uppenbarelsen öppen, var dess utövare engagerade i en ständig process av återupptäckt och fri fantasi, som omfattar evolutionens hela utvecklingsväg. De hade åtkomst till det "kosmiska minnet" för att om och om igen granska Visdomsgudinnans fall och förfina sin förståelse hur mänskligheten visade sig i hennes drömmande, och på vilket sätt vi är inblandade i hennes "korrigering".
Att vara gnostiskt orienterad idag innebär att varje mänsklig individ har något att bidra till denna fria fantasiprocess.
Erotisk kraft
Den kosmiska detaljutformningen av coco de mer, Gaia-Mytens ikon, avbildar "i ett nötskal" Sophia’s ursprungliga drömmande, så att säga! Episoderna 5, 6 och 8 i Gaia-Myten återger de förhållanden som rådde innan Sophia störtade iväg från Pleroma, och tog med sig sitt Drömmande in i den lägre världen. För att kort sammanfatta dessa episoder:
Episod Fem beskriver hur Sophia agerade inom Pleroma, hur hon förenades med en annan Aeon, Thelete, för att förbereda emanationen av singulariteten och producera en ny existentiell värld i galaxens yttre armar.
I episod Sex definieras och förseglas en helig gräns så att Aeoner kan förbli inom kärnan medan deras emanation flödar utåt, ungefär som ljuskäglan på en strålkastare. Resultatet är en timlig emanation, Atu Kadmon – mallen för den mänskliga arten. Den deponeras i ett molekylmoln i spiralarmarnas tredje zon, i Orionnebulosan.
Episod Åtta beskriver hur fascinerad Sophia är av mallen. Medan de andra tolv Aeonerna, som respekterar gränsen, drar sig tillbaka in i det inre av Pleroma förblir hon, den trettonde Aeonen, kvar vid gränsen, skådar utåt mot den strålande emulsionen som hänger i de galaktiska armarna. Slutligen frestas hon att passera kärnans gränsmembran, och Gudinnan "faller".
Nu måste vi försöka föreställa oss vad Sophia drömmar när Hon begrundar Anthroposmallen, det mänskliga genomet, innan hon störtar iväg. Medan hon fortfarande befinner sig inom Pleromas gräns, börjar hon Drömma om en kommande värld. Men hon gör det på ett avvikande sätt, självmant, utan att förena sig och dela sin vision med en annan Aeon. Detta är inte en förseelse, men ett avsteg från den vanliga utövningen av kosmisk lag. "Ty det är Skaparens vilja att inget annat får ske i Pleroma förutom en syzygy". (NHLE 1996, p. 486. Syzygy, uttalas SIZZ-uh-GEE, vilket betyder para ihop, förena.) Skaparens vilja begränsar inte Alstrarna, de Aeoner som alltid förblir fria att agera utan en motpart.
Den Aeoniska gudinnan Sophia har ingen motpart på jorden eller i de planetariska sfärerna, så sexuellt umgänge förutsätter en särskild roll i hennes Drömmande. Hos den mänskliga arten är könens avvikelse inte bundet till en kosmisk plan eller begränsad till fortplantning. På grund av att vara befriad från biologiska imperativ, kan den sexuella lusten hos människor engageras kreativt i Gaia’s motiv. Hennes Drömmande associeras med massiv erotiska kraft.
Coco De Mer avbildar grafiskt den tredubbla världsordning Sophia ursprungligen avsåg att emanera: trimorphic protennoia. Den är även en naturlig återgivning av det mänskligt kvinnliga bäckenet. I Indien där coco de mer-nötter flyter i land på stränderna förvaras de i tempel som heliga ikoner av Gudinnans vulva.
Låt oss föreställa oss att i det ursprungliga ögonblicket av hennes Drömmande, visualiserar Sophia en världsordning som kan uppstå för Anthropos, den mänskliga arten, men detta är faktiskt inte den världsordning som bildades vid hennes fall. Därav den udda gnostiska instruktionen, "Det världssystem vi lever i kom till av ett misstag" dvs som en lyckträff, en anomali (citeras på nytt nedan). Materialet i Trim. Prot. och andra texter, samt de polemiska parafraserna, överensstämmer på en avgörande punkt: när Sophia störtar från Pleroma blir de effekter hon producerar i elementar-materien kusliga och oväntade. Hon har en ursprunglig vision av en världsordning, ja, och förmodligen behåller hon den när hon faller, men den världsordning i vilken hon involveras speglar inte helt konsekvent det ursprungliga ögonblicket av hennes Drömmande. Sophia's Trimorphic Protennoia, den trefaldiga primära avsikten med hennes Drömmande, förvrängdes genom oförutsedda omständigheter utanför den Pleromiska kärnan.
I hennes avskilda drömmande föreställer Sophia sig en trefaldig världsordning långt ut i de galaktiska armarna – ett solsystem bestående av en stjärna, en planet och en måne, men på grund av hennes fall skapades ett helt annat system. The Gospel of Philip (NHC II, 3, 75,1) innehåller en berömd oneliner som beskriver denna bisarra utveckling: "Världen kom till genom ett misstag".
Väsentlig egendomlighet
Denna ofta citerade rad har använts mot gnostikerna som anklagas för att hata och förkasta den materiella världen (naturen, jorden) eftersom de betraktar den som en underlägsen, bristfällig skapelse. Inget kunde vara längre från sanningen. Jag understryker att det är just detta, den felaktiga uppfattningen av vår värld, dess avvikelse från Sophia’s ursprungliga Drömmande, som empatiskt engagerade gnostikerna med jorden och Gudinnans förkroppsligande i den. När de betraktade kosmiska omständigheter i en affektladdad vision, insåg de att Sophia's fall utsatte henne för gravitationskrafter som inte gäller för Aeoniska massfria hyper-porösa flöden i Pleroma. Lacarriere skriver: "Vad som hemsöker dem [gnostikerna] är den oacceptabla medvetenheten att denna hämmande angelägenhet är resultatet av ett fel, en avvikelse i den kosmiska ordningen" (p. 22).
Raden från Gos. Phil. skulle kunna beteckna en utsaga av "väsentlig egendomlighet". Detta påstående används ofta i ET/UFO-know-how, och det kan även visa sig relevant för gnostiska läror. I "Efterordet" till 1996 utgåva av Nag Hammadi-biblioteket på engelska, jämför gnostik-forskaren Richard Smith visioner av gnostisk kosmologi med science fiction, och skildrar Sophia-Myten i ett flertal böcker och filmer enligt denna genre. Bland annat citerar han Philip K. Dick, vars Valis Trilogy är en återberättelse av det Fallna Gudinna-scenariot. Dick betraktade själv sitt engagemang med Sophia-Myten som en mystisk upplevelse han genomgick i mars 1974, 46 år gammal, när en stråle av massivt ljus utlöste en nedladdning av information i hans sinne. Denna upplevelse är förenlig med gnostisk upplysning vilket resulterar i "visionär återgivning". Dick sammanställde detta i ett 200.000 ord manuskript (ännu opublicerat) som han kallade "The Exegesis".
Genom hela Valis -trilogin utforskar Dick frågan om hur Sophia’s visdom kan hävda sig i den fallna värld hon producerat, och således befria människor från deras förvrängda verklighetsuppfattning. Dick var övertygad om att gnosis är särskild kunskap om vår villfarelse, som avslöjar hur vi har avvikit. I Valis försöker han visa att endast gnosis kan rädda oss från att falla offer för, kanske till och med vara medbrottslingar till, den ondska och det galna mönster av beteende som uppstår i och omkring oss, inte för att vi är medfött syndiga, men eftersom vi är okunniga om vår sanna natur.
Gnostisk kosmologi innehåller några sanslöst märkliga dogmer vilka fungerar perfekt som science fiction-intriger. "Väsentlig egendomlighet" kan vara just vad vi behöver för att komma fram till den ultimata sanningen om människans villkor på denna ansatta planet.
Två-faldigt Hologram
Sophia’s ursprungliga Drömmande om en värld utanför Pleroma fortlevde, trots att det världssystem som jorden fångades i inte var det hon föreställde sig från början. I praktiken hamnade hon i två system samtidigt. Och den jordbundna mänskligheten, ett släktled i förkroppsligandet av Anthropos, befinner sig just där med henne.
Philip K. Dick beskrev gnostikernas bisarra två-världs-scenario i den briljanta metaforen "ett två-faldigt hologram". (Valis, p. 178). Hologram (eller holografer) är kvasi-objekt som produceras genom ett arrangemang av laserstrålar och speglar i tre dimensioner från en platt avbildning registrerad på en skiva. Tänk dig ett hus-hologram, som projiceras från en bild på en skiva, överlagrat på ett annat hologram av ett liknande men strukturellt annorlunda hus, projicerat från en annan skiva. Båda hologrammen blandas för att producera en miljö vars invånare kanske känner sig desorienterade utan att veta varför. De kan exempelvis känna att de både hör och inte hör hemma i den miljön. På vissa sätt känner de sig ganska hemmastadda, men för övrigt agerar de mot sin livsmiljö på sätt som är oförenligt med deras överlevnad i den. För tillfället behöver analogin ingen vidareutveckling.
Innan hon störtade föreställde Sophia sig en värld utanför Pleroma, "den trefaldiga ursprungliga tanken". Detta är den värld hon avsåg innan hon föll i kaos. Det är ett system som består av tre komponenter: en stjärna (sol), en planet och en måne, planetens satellit. Detta är det enklaste exemplet på ett världssystem som kan uppstå inom den kosmiska fysikens kända lagar. Planeten kräver en satellit som en "förridare" eller armatur så att planeten kan utveckla förutsättningar för liv som inte överväldigas av den enorma kraften från solkroppen, moderstjärnan. Den världsordning som sålunda producerades är kalebass-liknande, där solen och månen bildar systemets "skal", och planeten (jorden) det saftiga fruktköttet – vilket framgår av coco de mer-ikonens uppsvällda skåra. (Kalebass-analogin är en kosmologisk metafor som även spelar en förklarande roll i andra sammanhang. I Sacred Land, Sacred Sex, Rapture of the Deep, har Dolores LaChapelle beskrivit hur kalebassen kan ses som det första redskapet för mänsklighetens civiliserande aktiviteter.)
Den världsordning som visualiserades av Sophia i det ursprungliga ögonblicket när hon skådade från den galaktiska kärnan ut mot spiralarmarna kunde inte vidmakthållas, men hennes vision vacklar inte från sin ursprungliga utformning. Trots det patologiska världssystem som skapades på grund av hennes fall, fortskrider Sophia's ståndaktiga vision och möjliggör korrigering av det världssystem vi lever i. Korrigeringen sker delvis genom mänsklig samevolution med Gaia’s ändamål. Detta är den verkliga kärnan i gnostisk undervisning om försonande kosmologi.
Coco de mer-ikonen både triggar och förankrar minnet av denna undervisning. Att veta att det är så, och uppleva det empatiskt och visionärt, engagerar oss i Sophia’s korrigering. Vårt ansvar för jorden beror på vårt engagemang i en supra-jordisk vision – vår totala, empiriska, och även invärtes inlevelse. Som Dick’s huvudperson säger, avseende det bisarra begreppet Två-faldigt hologram: "Men att intellektuellt föreställa sig det är en sak, och upptäcka att det är sant är en annan!" (Valis, p. 179)
Gnostikerna lärde att det kosmos vi bebor kom till av ett misstag, en anomali, och vi är involverade i hur det korrigeras. Coco de mer inriktar oss på nytt i Sophia's drömmande så att vi kan få en större förståelse för vår roll i Gaia’s kosmiska omlokalisering, hennes väg tillbaka till hennes källa.
Tre-kropps-världen
Genom att visualisera tre-kropps-världen, orienterar vi oss illustrativt till Gaia’s Drömmande. Att visualisera på så sätt påminner oss att särskilja Jorden från resten av planetsystemet. Gnostiska texter hänvisar alltid till kosmos (kosmos på grekiska) till skillnad mot själva jorden (ge på grekiska). (I båda fallen är de koptiska orden direkta transkriptioner av de grekiska orden.) Det kosmos som producerades vid Sophia’s första inverkan i elementar-regionen är inte den hemplanet vi lever på, inte planeten Jorden, eftersom Jorden bildades annorlunda än resten av planetsystemet. Detta begrepp är grundläggande för gnostisk kosmologi. Det är naturligtvis fullständigt nonsens i vetenskapliga termer. Det är "väsentlig egendomlighet" utstyrd i en mystisk fantasy-slöja. Låt oss överväga detta märkliga begrepp ett ögonblick, bara för att se vart det tar oss.
"Misstaget" som omnämns i Gospel of Philip var inte Aeonen Sophia’s avskilda Drömmande, men hennes oförutsedda störtdykning ut ur Pleroma. Hennes tumultartade fall in i de galaktiska armarna skapade omständigheter som resulterade i uppkomsten av ett planetariskt system som skiljer sig från jorden. Detta är det kosmos vi lever i, arkonternas sfär som uppstod först, innan Jorden. I materialistiskt vetenskapliga termer, är det kosmos som befinner sig utanför jorden sfären av oorganisk kemi. Ett av vetenskapens stora mysterier är hur det organiska, det levande, uppstår ur det oorganiska, det icke-levande. (Theodore Roszak citerar en anonym version av modern kosmologi: "Väte är en lätt, luktfri gas som, under tillräckligt lång tidsrymd förvandlas till människor".) Frågan om hur livet uppstod ur det livlösa kan besvaras ganska direkt i gnostiska termer, men den måste även omformuleras eftersom det inte är en helt korrekt formulering av frågan. Oorganisk materia är också levande, om än på sitt eget sätt. Den verkliga frågan är – Hur relaterar de levande strukturerna av organiskt liv till strukturer i oorganisk kemi? Detta är detsamma som att ställa frågan – Hur förhåller sig arkonter, som är oorganiska varelser, till människor, som är organiska varelser?
Många gnostiska skrifter var inriktade på de två olika livsbetingelserna, organiskt och oorganiskt, jordiskt och arkontiskt, men frågan om arkonter ignoreras helt av forskare. Det avfärdas inte ens som vidskepligt nonsens, utan förbigås helt enkelt med tystnad, anses ovärdigt att kommentera.
Genom att noggrant skilja mellan det jordiska och utomjordiska planetsystemet, förespråkade gnostikerna en begreppsmässig modell av organiska och oorganiska världar. Planetsystemet som sådant, kosmos, utgör inte en sfär där mänskligheten kan leva, det gäller endast hemplaneten Jorden. Allt detta stämmer med astronomiska och biologiska fakta så som vi förstår dem idag. Den upprörande teorin i onelinern enligt Gospel of Philip stämmer i stort sett. Den verkar vettig när det gäller vad vi vet om fysiken i solsystemet. Kruxet är att modern astronomi inte tillåter jordens uppkomst vara annorlunda än de andra planeterna.
Gaia-hypotesen, numera känd som Gaia-teorin, dök upp först 1976 med James Lovelock’s begrundan angående kontrasten mellan den livlösa atmosfären på planeten Mars och jordens livsbejakande atmosfär. Gaia-teorin kan inte ersätta den Sophianska visionsberättelsen. Den är dock en tillförlitlig homolog till Sophia-Myten som skiljer mellan det livlösa solsystemet och den livsbejakande treenigheten – jord-sol-måne. Gnostisk kosmologi är visionär och mytisk, inte vetenskaplig i modern bemärkelse, men några imponerande drag av Gaia-kompatibel vetenskap kan extraheras ur den, som vi skall se.
jll: Flandern, September 2004
Att älska att veta, och att älska vad du vet, är det gnostiska sättet. För dem som lär sig att älska den, är Mysteriernas Sophianska vision en prövosten för hänryckning och uppenbarelse.
Gnostisk kosmologi
Berättelsen om Aeonen Sophia, den "Fallna Gudinnan" finns endast i sin fullständiga form i gnostiska skrifter, och travesteras i vissa kristna dispyter mot gnostikerna, och även i dessa källor har den endast överlevt fragmentariskt. Tekniskt sett, är denna historia en kosmogoni, en teori eller en berättelse om världsalltets ursprung; men den hanteras enklast som en kosmologi, en beskrivning av hur ett världssystem fungerar, dess uppkomst och utveckling och dess storskaliga struktur. Lyckligtvis, stöds de bristfälliga bevisen för gnostisk kosmologi av en rad klassiska lärdomar, tvärkulturell mytologi och inhemsk visdom. I grekisk mytologi, till exempel i temat "äktenskapet mellan Ouranos och Gaia", hävdas en särskild länk mellan den himmelska sfären och Gaia, den levande jorden. Ouranos, det grekiska ordet för "himmel", hänvisar till Pleroma, gudarnas sfär, eller, i astronomiska termer, den galaktiska kärnan. Den mytiska alliansen mellan Pleroma och Jorden överensstämmer med det gnostiska scenariot om Aeonen Sophia som störtar från den galaktiska kärnan för att förvandlas till planeten vi bebor. Sophia förvisas från Pleroma och "förankras" i den förgängliga domänen, men just på grund av de unika förutsättningar under vilka jorden bildades förblir vår planet intimt länkad till det kosmiska centrum, själva den galaktiska kärnan.
Jag har argumenterat på andra ställen på min webbplats metahistory.org att en hel del mytologi kan betraktas som astronomi. (Detta kan göras utan att gå så långt som Santillana och von Dechend som i Hamlet's Mill föreslår att myter är inget annat än kodad astronomi.) Transponering av myten till astronomi är, naturligtvis, en kreativ handling som kräver användning av fantasi – en disciplinerad utövning av mythopoesis, myt-skapande. Den gnostiska skapelsemyten tillhandahåller en unik form för denna utövning eftersom den ger oss tillräckligt med ledtrådar för att väcka fantasin och lockar oss att visualisera vad som hände den Pleromiska gudinnan, Sophia. Vad vi vet idag om galaxens storskaliga struktur, solens tillkomst, bildandet av planeterna, och solsystemets aktuella position i de galaktiska armarna, ger oss en bakgrund för återvinning av gnostisk kosmologi. I bästa fall kan vi utveckla det heliga narrativet till vår egen visionära modell. På så sätt kommer vi att delta empatiskt i upplevelsen av Jordgudinnan, Gaia-Sophia.
Som föreslagits i Dela med oss av Gaia-Myten, beror mänsklighetens syfte i Gaia's livsprocess på vår förmåga att minnas och återberätta Hennes Historia. Metahistory kritiserar vår historia och dess trosuppfattningar, men påminner även om vår egen arts historiska och mytiska dimension. Vad som än hjälper till att stödja denna erinran är välkommet. Anledningen att konvertera de gnostiska lärornas mytologisk-mystiska språk till den moderna astronomins begrepp är inte för att använda vetenskap till att legitimera gnostisk vision, men att länka vår nuvarande uppfattning av kosmos till en forntida nyskapande visionär upplevelse vars oansenliga spår kan upptäckas i gnostiska skrifter.
Även med vetenskapliga korrelationer, är det emellertid extremt svårt att konstruera en sammanhängande version av det Fallna Gudinna-scenariot. Ärligt talat, enligt bevarade texter finns det ingen "gnostisk kosmologi", eller nästan ingen. Det textbaserade materialet är i de flesta fall korrupt och opålitligt. Nag Hammadi-"biblioteket" är en ynklig hög av rester, som en handfull glasskärvor från en krossad glaskupol. Dessa dokument översattes till koptiska från "Grekiska original", påstår forskare, men det finns inget sätt att veta ifall de förmodade grekiska texterna faktiskt i första hand var gnostiska skrifter. Efter otaliga genomläsningar, är jag benägen att betrakta dessa texter som torftiga och ofullständiga anteckningar. Koptiska liknar en slarvig översättning av skriftlärda som inte helt och hållet förstår vad de översatte.
Femtio fragmentariska dokument vars innehåll i stor utsträckning är osammanhängande och enerverande inkonsekventa är allt som återstår av vad som en gång var åtskilliga tusentals pergament och kodexar, inklusive många volymer om geologi, astronomi och matematik, som man vet har skrivits av Mysterieskolornas invigda. För att fylla i vad som saknas eller är i dåligt skick i de koptiska avhandlingarna från Nag Hammadi, måste vi använda polemiska parafraser från de så kallade kyrkofäderna som motsatte sig gnostikerna. För vissa episoder i scenariot om Sophia's fall och hennes inkarnation som Gaia, till exempel, måste vi lita på Irenaeus, en kristen biskop som skrev Against Heresies omkring 180 e.Kr.
Ett fullskaligt narrativ som beskriver hur Sophia blir Gaia kan inte utvecklas utan slutledningar och extrapoleringar. Det Fallna Gudinna-scenariot förlitar sig på viktiga aspekter angående sådana utsmyckningar, men den återställda versionen är inte denne författares påhitt.
Tursamma tretton
Nag Hammadi-bibliotekets trettonde lunta består av åtta papyrusblad, endast sexton sidor. Det är den enda kodex (inbundna blad) som hittades utan läderomslag, och förutom en annan kodex (II) är dess sidor inte numrerade. Texterna är ofullständiga, och de två första bladen verkar nästan har bränts. De är inte förkolnade runt kanterna, men rökskadade. Den arabiska familj vars söner fann kodexarna i en grotta, December 1945, är kända för att ha eldat upp några blad för att värma tevatten. Under det fjärde århundradet e.Kr. när kodexarna begravdes, krävde fanatiska ideologer som kallas "Kyrkofäderna" att alla hedniska och gnostiska skrifter skulle brännas. De första sidorna i kodex XIII verkar bokstavligen har ryckts ut ur lågorna.
Gnostisk instruktion är kunskap som befriar, eftersom denna kunskap är prekär, vilket även gäller frihet.
Den enda kompletta texten i kodex XIII är Trimorphic Protennoia, en titel som ganska storslaget återges som "Den trefaldigt gudomliga första tanken." Den bibeltolkare som kopierade denna text påminner om kodex II, men är en hafsigare, översiktlig version, som om den skrevs i en hast. Experterna föreslår att den kan ha skrivits av två individer, elev och lärare. (CGL5V, V, B2, p. 362. För mitt referens-system, se Gnostic Materials.) Denna tolkning överensstämmer med min egen (icke-expert)-uppfattning att de koptiska avhandlingarna är elev-anteckningar eller anteckningar som dikterats av mästare till nybörjare. Skrifterna som hittades under klippan Jabal al Tarif kan faktiskt vara "Cliff Notes" (varumärke i England för studievägledningar till klassiska verk, t.ex. Homer och Shakespeare).
Strukturen för Trim. Prot. är påfallande. Den återges som en två-stämmig fuga, första-person och tredje-person. De längre, dominerande passagerna kallas "första-person-retoriker." Dessa utsagor använder "Jag" för ett övernaturligt väsen som tillkännager sina särdrag och gärningar:
Jag är tanken som vistas i ljuset,
handlingskraften som ligger bakom allt som består,
Hon i vilket allt finns, den förstfödda av alla de
som existerar i Helhetens närvaro. Jag vistas i dem som blev till.
Jag är verksam i alla och jag utforskar dem alla.
Jag vandrar rättrådigt och de som sover, väcker jag.
Jag är åsynen för de som är försänkta i sömn.
Jag är den osynliga inom Helheten.
Det är jag som vägleder de som gått vilse... (Trim. Prot. 35: 1-25)
Retorikernas särdrag är storslagna och poetiska. Innehållet är visionärt, därför kallas denna typ av text "uppenbarelsepredikan." Omväxlande med retorikerna finns avsnitt i tredje person, tydligen avsedda att fastställa elevens förståelse av undervisningen, eller kanske det är mästarens anteckningar infogade för att hjälpa eleven förstå. Ämnet Trim. Prot. är det centrala temat i gnostisk kosmologi: Aeonen Sophia’s fall in i den kaotiska sfären utanför Pleroma’s gränsmembran. Hennes störtdykning beskrivs i tre distinkta faser eller steg:
Den första: "Protennoia är den Första Tankens uttryck som nedstiger först, som ljus i mörkret, för att ge form åt hennes fallna lemmar". Den andra: ”Protennoia är Tankens Utsaga som nedstiger för att stärka hennes fallna lemmar genom att ge dem anda eller andetag”. Den tredje: "Protennoia är Ordet eller Tankens logos som nedstiger som en avbild av makterna, antar mänsklig skepnad, tillkännager de Fem Inseglens inspirerande dopljus och återför hennes lemmar in i ljuset". (NHLE 1996, p. 511, kommenterat av John D. Turner)
Protennoia betyder "primärsinnets intention" eller Första Tanke, enligt forskarna. Detta ord är späckat med unikt gnostiska nyanser. "Proto" betyder både "först, ursprunglig eller primär" och "generativ". Protoplasma är den biologiska grundvalen för alla livsformer. En prototyp genererar alla senare och påföljande typer. Ennoia är en sammansättning av en-, "intention, vilja," och noia, en variant av nous, "intelligens, sinne, förmågan att veta". Det grekiska ordet nous definierar i alla gnostiska läror de talanger som Sophia och de Pleromiska gudarna förmedlar till alla förnimmande varelser, men på ett särskilt sätt för den mänskliga arten. Vår visdomsförläning är nous, en dos av gudomlig intelligens – förmågan att veta vad gudarna vet.
Nous är en förmåga, inte ett kännetecken för identitet. Den som vårdar sig om nous kommer att åtnjuta guds-liknande ökning av medvetenhet och perception, inte en ökad självkänsla till status av gudom. Målet med gnostisk/andlig utövning var, och är fortfarande, att inte se oss själva som gudar men att se så som gudarna ser: i hänryckning, att uppleva den gudomliga närvaron i allt, att känna den häftiga sinnesrörelsen av det enastående vackra.
Ett världsförändrande budskap
Forskare arbetar i team under decennierna och tillämpar minutiös omsorg i sina försök att dryga ut betydelsen av obskyra texter som t.ex. Trimorphic Protennoia. De granskar i det oändliga variationer av grammatik, stavning, handskrift. De skriver uppsatser och ibland hela böcker om en enstaka avhandling. De håller symposier för att diskutera de gnostiska skrifternas historiska och filosofiska bakgrund, oftast med syftet att lära sig mer om Kristendomens ursprung, snarare än att förstå vad gnostikerna hade att säga utifrån sina egna förutsättningar.
Resultatet av allt detta arbete angående den bokstavliga tolkningen av gnostiska texter är att budskapet de innehåller förbises, rentav fullständigt förloras. Ingen modern forskare betraktar Gnosticismens ursprungliga budskap som värdigt deras intresse. Detta är den märkliga återvändsgränd där gnostiska studier har befunnit sig de senaste femtio åren. Omkring en tredjedel av informationen på Metahistory.org ägnas åt återvinning av det ursprungliga gnostiska budskapet.
För att återställa och rekonstruera berättelsen om Gaia-Sophia, måste vi överväga vad gnostikerna faktiskt kan ha känt till om kosmiska angelägenheter. Antagandet att Pleroma, som betyder "fullhet, plenum", hänvisar till kärnan i alla galaxer, är det första steget i att tillerkänna gnostikerna verklig astronomisk kunskap. Kort sagt, vi drar slutsatsen att Pleroma innebär galaktisk kärna (men inte bara det), så att vi kan utveckla vissa fantasifulla ledtrådar i det koptiska materialet. (Det kan hävdas att Pleroma enbart är ett metafysiskt ställe utanför tid och rum och som inte bör "reifieras" till ett timligt ting. För mitt svar på denna invändning, se reality i ordlistan.)
Forskare drar inte sådana slutsatser eftersom restriktionerna för deras disciplin inte tillåter dem ta för givet att genuin astronomisk kunskap kan vara kodad i mystiska skrifter. Tvungna att hålla sig till de textmässiga indicierna, överväger de aldrig vilka slags bevis som kan förvärvas genom direkta mystiska experiment, utövningen av Gnosis, kognitiv hänryckning. Men, om dagens forskare inte har erfarenhet jämförbar med de gnostiska siarna, hur kan de då komma underfund med vad dessa visionära texter kan berätta för oss? I sin brist på erfarenhet, tvingas experterna ständigt till förbiseenden. Av rädsla att göra falska slutledningar, gör de inga alls som inte stöds textmässigt.
Ingen forskare skulle göra vad jag försöker göra här med de gnostiska skrifterna. Men för den delen, om jag får säga så, inga konventionella forskare skulle kunna utföra vad jag försöker. Om det finns ett djupgående världsomvälvande budskap i Gnosticism, vilket jag anser att det finns, har det minimal chans att nå omvärlden via filtren för vetenskaplig exegetik. Att skarpsinnigt granska budskapet som gnostikerna försökte förmedla är av främsta vikt för mig. Alltså extrapolerar jag, så gott jag kan. Jag extrapolerar noggrant men oerhört, eftersom omfattningen av gnostisk visionär visdom var oerhörd, såvitt jag förstår. Mina slutsatser baseras på en livstid av experimentell mysticism samt trettioåriga studier av skrifterna och en motsvarande praktisk period av mytiska kosmologier, modern astronomi, astrofysik och att betrakta himmelsfenomen med blotta ögat.
Jag är inte ensam om att tillskriva gnostikerna djupa astronomiska kunskaper. Jacques Lacarriere, en komparativ mytolog och historiker, som har skrivit den enda mest lättbegripliga boken om Gnosticism, påvisar en klar avvikelse från det vanliga avfärdande genmälet. För all del, hans bok The Gnostics är en poetisk uttolkning, snarare än en vetenskaplig exegetik som man finner hos Pagels och King. Lacarriere presenterar dock lysande insikter som gör det möjligt för oss att komma till insikt om andan i Gnosticismen som sådan, på sina egna villkor och inte som en fotnot till Kristendomen. Han hävdar att gnostikernas kunskap om kosmos inte var en produkt av fantasi, eller "metafysisk" spekulation, men att observera himlen, det vill säga att konfrontera det verkliga, sensoriska universum. För gnostikerna är himlavalvet "den första källan till kunskap"; astronomiskt perspektiv var "den absolut implicita utgångspunkten för deras tänkande" (p. 16). Det håller jag fullständigt med om.
Lacarriere extrapolerar dessutom gnostiskt material på ett sätt som konventionella forskare skulle anse oacceptabelt. Han föreslår att gnostiska siare kunde utforska många världar, och att de därför kunde upptäcka vissa kosmiska faktorer som är specifika för det världssystem vi lever i. Som vi skall se, förkunnade gnostikerna att vår värld är patologisk, onormal. En fascinerande kommentar. Men hur kan det komma sig? Hur kunde de veta att så var fallet om de inte hade något icke-avvikande att jämföra med? Hade de direkt varseblivning av åtskilliga världar? "Man skulle kunna säga att dessa andra världar, varslade och anade genom gnostisk spekulation, i själva verket representerar vad modern astronomi kallar nebulosor, spiraler och extra-galaktiska kluster" (LaCarriere, p. 18). Vissa gnostiska texter hävdar att det finns åtskilliga Pleroma. Vi vet nu att det finns miljarder galaxer. Historien om Aeonen Sophia gäller en Pleroma i synnerhet, nämligen kärnan i den galax som hyser solsystemet i sina spiralarmar. Enbart antydan att mystiker som levde för 2000 år sedan kunde ha haft konkret kunskap om händelser specifika för vår galax är naturligtvis upprörande.
Hur desto mer upprörande är det då, om vad de visste visar sig vara sant.
Sophia's häftiga begär
Som nämnts ovan, Trimorphic Protennoia handlar om den centrala händelsen i den gnostiska världsåskådningen: Gudinnan Sophia’s fall. Den mänskliga artens roll i Gaia’s liv handlar om Sophia’s tredubbla fall från Pleroma, särskilt i den tredje fasen. För att visa hur detta sker, måste vi omvandla det mystiska och teologiska uttrycket Trim. Prot., enligt Turner’s omskrivning (ovan), till kosmologiska begrepp. De allmänna riktlinjerna för den gnostiska ursprungsmyten blir då tydlig. Genom slutledning kan vi sedan börja utforska mänsklighetens roll i hur Gaia drömmer den värld vi lever i.
Första fasen: Sophia's passion får henne att störta genom det Pleromiska gränsmembranet, snarare än att emanera genom det och förbli kvar i den galaktiska kärnan, som Aeoner normalt gör. När hon övergav kärnan, konfronterar hon de kaotiska fälten bestående av elementär materia i galaxens yttre armar. Sophia börjar automatiskt att organisera dessa elementar-fält. ”Den Första Tanken nedstiger först, som ljus i mörkret, för att ge form åt hennes fallna lemmar”. Jag har föreslagit att Aeoner är massiva strömmar, flöden av Organiskt Ljus. Vi kan föreställa oss dem som enorma vibrationer av supertät massfri luminositet, flöden av "lysande emulsion" (Lindberg, pp. 36, 83). Aeoniska flöden är levande, ständigt flödande och självorganiserande (autopoiesiskt). De koptiska skrifterna använder metaforer, som t.ex. "fontän" och "källa" för Pleroma och "flöde" för Aeoner. När dessa utströmmande flöden möter elementar-materia (i vetenskapliga termer, oorganiserade atomära tillstånd), konfigureras materian till organiserade tillstånd och processer. Sophia’s blotta närvaro i de yttre armarna organiserar de kaotiska grundämnena. Idag erkänns spontan organisering som en universell funktion i naturen. Det kallas autopoiesis.
Andra fasen: Allteftersom hennes påverkan fördjupas, inte bara organiseras de kaotiska fälten av elementar-materia i de galaktiska armarna, de animeras, får ett eget liv. Med andra ord, Sophia’s livskraft förenas med den kaotiska materian i den zon där hon landade. ”Protennoia är Tankens Utsaga som nedstiger för att stärka hennes fallna lemmar genom att ge dem anda eller andetag”. I denna fas producerar Sophia faktiskt ett rudimentärt världssystem, men detta är ännu inte det planetära system som kommer att dyka upp när hon har fullt ut förvandlat sig till planeten Jorden. Detta är den mest komplicerade episoden i den gnostiska ursprungsmyten, eftersom det innebär ett slags pseudoskapande, som beskrivs med det grekiska ordet stereoma: en stereoskopisk projektion, som ett hologram. Detta hologram förtätas slutligen till ett planetariskt system, inklusive jorden, som kretsar kring en central stjärna, solen.
Stereoma är arkonternas virtuella värld, en art av oorganiska varelser som producerades av Sophia’s inverkan på elementar-materian innan Hon förvandlas till jorden. Beteckningen Arkont (eng. Archon) härleds ur den grekiska roten archai, "innan, föregående". (Adjektiv: arkontisk.) Arkonterna kallas så eftersom de och deras värld uppstår innan de organiska livsstrukturerna på jorden dyker upp, dvs. innan jorden själv bildas av Sophia’s flöden. Dessa märkliga varelsers karaktär och handlingar var Mysteriernas välbevakade hemligheter. Upptäckten av arkonterna och tolkning av deras relation till mänskligheten var en yrkesmässig utmaning för gnostiska siare. Arkontisk verksamhet är en viktig faktor i det Fallna Gudinna-scenariot.
Tredje fasen: I denna fas dyker Jorden så som vi känner till den upp som en konvertering av Aeonen Sophia’s passioner. ”Protennoia är Ordet eller Tankens Logos som nedstiger som en avbild av makterna...” Detta diffusa och förbryllande språk innebär att Sophia, den supermateriella Aeonen, fortplantar sina egna särdrag i en materiell värld: Hon växlar ner ("nedstiger") på ett sätt som överensstämmer med den elementar-materia hon stöter på i kaos, zonen utanför Pleroma. Som Aeon är hon ett ofattbart massivt flöde, levande och medvetet, men genom koppling till mörk elementar-materia i de galaktiska armarna förändras hon "som en avbild av makterna (elementar-krafterna)", och blir halvt medvetslös. I termer av kosmisk fysik – hennes plasmaliknande flöden konverteras till materia, och den materian blir småningom jorden. Sophia "förvandlas" till en planetär kropp som omedelbart fångas i de konfigurerade fälten av icke-Pleromiskt material, det Arkontiska systemet av himmelsk mekanik.
En av svårigheterna att återställa den gnostiska ursprungsmyten är att textbaserade återgivningar av denna kritiska del av historien har förlorats. Beskrivningar hur Sophia’s passioner konverterades till den materiella jorden, som säkerligen funnits i skriftliga versioner, har nästan helt utrotats. Den mest kompletta versionen av denna händelse finns inte i de koptiska källorna men i kyrkofädernas polemiska skrifter. För att protestera mot vad de ansåg vara den utsmyckade komplikationen av gnostisk kosmologi, måste fäderna travestera det material de så intensivt avskydde. Den mest kompletta beskrivningen av Sophia’s tillbakabildning till en planetär kropp finns i Against Heresies av Irenaeus. Kapitel IV i Bok Ett av denna enorma lunta har titeln "Account Given by the Heretics of the Formation of Achamoth, Origin of the Visible World from Her Disturbances". Achamoth, en förvrängning av hebreiskans Hochma, "kosmisk visdom", är ett judiskt begrepp av gnostikerna för den Fallna Sophia.
Ireneaus skriver: "Achamoth’s passioner tillkännagav de [gnostikerna], var grundämnena varav denna värld bildades. Ur hennes önskan att återvända till sfären där hennes liv hade sitt ursprung, härstammar även längtan för varje själ som tillhör denna värld. Allt annat har sin begynnelse i hennes skräck och sorg. Från hennes tårar bildades alla slags vätskor. Ur hennes leende kom allt som strålar i naturen. Ur hennes sorg och förvirring förkroppsligades alla fysiska element i världen." (Ch. V, 2-3)
Jämför denna redogörelse med Thompson-indianernas legend, som omnämns i kommentaren till Inledningen av Gaia-Myten: "I begynnelsen var Kujum-Chantu, jorden, som en människa, en kvinna med ett huvud och armar och ben, och en enorm mage. De ursprungliga människorna bodde på ytan av hennes mage. [Legenden berättar hur Den Äldre] förvandlade himmel-kvinnan till den nuvarande jorden. Hennes hår blev till träd och gräs; hennes kropp, lera; hennes ben, bergen; och hennes blod, vattenkällor". (Charles H. Long, Alpha: The Myths of Creation, p., p. 36-37.)
Gång på gång bekräftas gnostisk visionär undervisning genom inhemska läror. Detta är meningsfullt om vi betraktar Gnosticism som ett avancerat eller potent formaliserat shamanistiskt varumärke, en visionärt förfinad metod som har sitt ursprung ur samma extatiska möte med den Sakrala Naturen och som shamaner praktiserar i inhemska kulturer runt om i världen.
Uppmaning till Samevolution
Sådan är min utökade omskrivning av Trim. Prot., transponerad till astronomiska begrepp. Vilken väg skall vi slå in på nu? Den tredje fasen av Sophia’s fall pågår fortfarande, ty den kosmiska Aeonen avvek från sitt normala verksamhetsområde, och fortsätter nu som den levande jorden. Här måste vi extrapolera igen för att bilda oss en uppfattning om människans roll i Sophia’s upplevelse.
I den tredje etappen förändras Sophia’s utdragna inkarnationsprocess mot en samevolutionär fas. Med uppkomsten av den mänskliga arten på jorden antar Aeonens Protennoia eller spirande dröm "en mänsklig skepnad". Detta betyder inte att Gud, eller mer exakt Gudinnan, visar sig på jorden i mänsklig form, men att uppkomsten av människor på jorden är ett särskilt uttryck för Gudinnans drömmande, en manifestation av hennes intelligens. Tänk på att Sophia på grekiska betyder "visdom". En särskild form av kosmisk visdom spirar i mänskligheten. På något sätt börjar vi först nu förstå att Sophia utvecklar livet på jorden, inte uteslutande för mänskliga syften, men för att uppmana mänskligt deltagande i Hennes berättelse. Vi deltar genom att kultivera den visdomsförläning Hon har inympat i oss. Del av denna förläning är strålande epinoia, kraften i den fria formen av skapande fantasi.
Med andra ord förser Gaia-Sophia oss människor med förmågan till samevolutionärt deltagande i Hennes berättelse genom fantasins kraft. Andra, icke-mänskliga varelser deltar mer intimt med henne eftersom deras instinkt-program är trogna hennes ändamål, men vi har en omfattande handlingsfrihet för lek och variation, nyskapande och improvisation. Dock medför sådan handlingsfrihet även risken för avvikelse från Gaia’s livsplan. Inledningsvis börjar vi delta på ett naivt sätt, där vi saknar en tydlig och medveten uppfattning om vad samevolution är och hur vi kan hörsamma den. Vi saknar en specifik bevekelsegrund angående vårt unika synsätt för inblandning i Gaia’s ändamål. På vilket särskilda sätt är vi till nytta för planeten? Syftet med Mysteriernas konst och vetenskap var att besvara denna fråga och undervisa det unikt mänskliga motivet, syfte, telos. Precis som fysik eller friidrott, är telestic en disciplin: nämligen teorin och utövningen av Teleologi, läran om ändamål. Det geniala med telestai, "de som eftersträvar", är deras medfödda förmåga att undersöka och kommunicera syftet med människors deltagande i Aeonen Sophia’s drömmande, visdomsgudinnan som är förkroppsligad i denna sällsynta och vackra planet som vi lever på.
Naturligtvis har alla andra arter på jorden också kosmisk visdom. På många sätt är den förvisso mer perfekt och harmonisk hos icke-mänskliga varelser. Som just nämnts har andra varelser mycket begränsad handlingsfrihet att avvika från Gaia’s instinkt-program. Vår förmåga att experimentera, innovera och extrapolera bedrifter mot på förhand utformade mål, innebär en risk att avvika från harmonin med systemet för den jordiska evolutionen, Gaia’s Drömmande. Lyckligtvis kan vi lita på djurens och växternas stöd och förebild för att korrigera vår avvikelse. Vilda djur är fulländade instruktörer. Husdjur är underbara helare och vägledare. Vissa växtarter innehåller psykoaktiva kemikalier, identiska med signalsubstanser i den mänskliga hjärnan. Sådana arter kallas undervisnings-växter och sakrala medicinalväxter på grund av deras förmåga att upplysa våra sinnen och läka oss i både kropp och själ.
James Cameron’s film Avatar (2009) är det första mästerverket av genuin Gaiansk science fiction, Gi-fi. Den skildrar en inhemsk ras, de blå-skinnade Ha'vi som lever på en jordliknande planet, Pandora. Ha'vi lever ytterst intimt med ekologin i deras livsmiljö. De utövar anknytning med växter, fåglar och djur för att förbli i harmoni med Eywa, den Gaia-liknande gudinnan förkroppsligad i Pandora. För oss idag kräver ett deltagande i Gaia-Sophia’s livshistoria också en koppling eller intimitet. Att känna till och älska berättelsen är en sak, och naturligtvis absolut nödvändigt. Men att agera i berättelsen med hemplanetens Gudinna, är en helt annan sak. Avatar använder datorgenererade scenerier för att skildra en värld av skönhet och förundran, så som vår egen värld skulle se ut om vi själva genomförde samma anknytning eller intimitet. Denna film uttrycker en önskan som finns i så många människors hjärtan, underförstådd men som börjar vakna upp, att få leva i Gaia’s Drömmande tillsammans med henne, och att upptäcka vår sanna roll i symbios med den planetära helheten.
Ursprungsbefolkningar hävdar att vi människor är besläktade med alla arter och att vår överlevnad är beroende av icke-mänskliga bundsförvanter, t.ex. heliga undervisnings-växter och "kraftdjur". Dessa icke-mänskliga former av intelligent liv kan visa oss hur man tillämpar Sophiansk intelligens eftersom de, på många sätt, är bättre på det än vi själva och mer trogna den övergripande planen. Inhemska amerikanska läror varnar att "vår humanitet fortfarande är ofullständig och ’förryckt’ tills vi uppnått en sådan inre styrka från andra icke-mänskliga varelser” (Andy Fisher, Radical Ecopsychology, p. 111). Alltför ofta känner vi oss tragiskt ensamma angående vad vi vet, fångade i vårt speciella sätt att uppfatta den yttre världen, fängslade genom våra kartor, modeller, symboler och språk. Felaktigt tror vi att mänsklig intelligens är ett unikt särdrag, överlägset alla andra former, avskilt från alla andra former. Men i det gnostiska perspektivet är status för den mänskliga arten inte överlägsenhet men särprägel.
Människans särprägel – som inte ska förväxlas med överlägsenhet – kräver det särskilda ansvaret att reagera genom ett medvetet och lekfullt samarbete med Gaia-Sophia’s livsmönster, och kanske även ändra dessa förebilder genom intim kunskap om Hennes avsikter.
Trimorphic Protennoia informerar oss kortfattat hur Sophia, när hon blev Jorden, erbjuder mänskligheten en särskild möjlighet. Hon tillkännager "de Fem Inseglens inspirerande dopljus". Detta innebär att ur det ursprungliga Pleromiska ljus som Hon var och fortfarande är – det forsande nougat-liknande flödet av det Organiska Ljuset som direkt kan upplevas i hyper-perception eller trance-medvetenhet – gör Sophia ett slags extrakt tillgängligt, och som utgörs av fem potentialer eller förmågor. De Fem Inseglen hänvisar uppenbarligen till de fem sinnesorganen, med innebörden att något förseglas eller utsöndras i sinnesorganen. Här är språket djupt mystiskt, med en insider-jargong från Mysterieskolorna. "Inseglen" syftar även på fem förmågor tillhörande nous, den gudomliga intelligensen. Dessa förmågor är: extrapolering, självkorrigering, målinriktning, kommunikation och transmutation. Var och en av dessa förmågor är en förlängning eller extrapolering av ett av de fem sinnesorganen:
syn: målinriktning, att se framåt mot ett syfte eller resultat
hörsel: självkorrigering, att lyssna till den instruktiva röst som informerar dig hur du korrigerar vad du förnimmer, uttrycker och agerar på: intuitiv inlärning
smak: extrapolering, göra framsteg från att endast smaka något till hela upplevelsen av näringsintaget, ge kroppslig gestaltning åt det, naturligt för din kropp och själ
känsel: kommunikation, verbal och icke-verbal, som en form av intimitet och hänryckt empati
lukt: transmutation, baserat på tolkningen av kemiska signaler för att övervaka och framkalla biokemiska förändringar (se även epigenetik, ”Tro, dogmer och biologi” (Hur vårt undermedvetna styr våra gener) och transduktiva hormoner som triggas av luktorganet).
Mysteriernas initieringsprogram inrättades för att producera och testa dessa förmågor hos neofyterna. Mysterieskolorna var universitet för utövningen av intellektuella vetenskaper, förädling av det samevolutionära sinnet. Idag dyker denna praxis åter upp i Planetär Tantra med dess paradigm för tellurisk förbättring av de fem sinnesorganen som representeras av fem Diamond Sky Dakinis i Shakti-klustrets vajra-stjärna.
Om människor hävdar och kultiverar sin Sophianska förläning, kommer Gudinnan att kunna "återföra sin lemmar in i ljuset". Med andra ord, vad Sophia gör via mänskligheten är på något sätt avgörande för att hon ska kunna återutveckla sina egna kontaktförmågor ("lemmar") med Pleroma. Detta är vad gnostikerna undervisade angående mänsklig inblandning i hennes "försonings"-process. Mysterieskolans begrepp för denna process är "korrigering".
The Apocryphon of John (NHC II, 1, 23: rad 20-22) förkunnar: "Och vår syster Sophia är hon som nedsteg i oskuld för att korrigera sin brist."
På andra håll kallas denna process Sophia's "rektifikation". Allteftersom Sophia anpassar sig själv till Pleroma, är mänskligheten på något sätt djupt inblandad i processen. I ett nötskal, temat för korrigering utgörs av den oöverträffliga läran om den Sophianska visionen, Gnosis försonande kosmologi. Mysteriernas heliga narrativ erbjuder prototypen för det nuvarande begreppet planetär övergång (skift): Sophia’s omlokalisering till den galaktiska kärnan, Pleroma.
Öppen uppenbarelse
Med tanke på all denna bakgrund, hur ska vi hantera de obskyra tillkännagivandena i NHC XIII? Uppriktigt sagt, det finns nästan inget kosmologiskt innehåll i Trim. Prot.! Texten består av grova anteckningar om en "uppenbarelsepredikan" där en gnostisk visionär redogör för eller sammanfattar Gudinnans fall, men inte på ett konkret sätt. Faser av Sophia’s engagemang i den extra-Pleromiska sfären finns beskrivna, men inte åskådliga kosmologiska etapper som sådana. Legenden måste transponeras fantasifullt för att skapa en levande kosmologisk bildberättelse.
Sådana uppenbarelser har kallats "visionära återgivningar" av Henry Corbin, forskare i sufisk mystik vars mest välkända arbete är Creative Imagination in the Sufism of Ibn Arabi. Corbin myntade begreppet "imaginal" för att betona att vad den genuina mystikern ser inte är inbillat (dvs. falskeligen påhittat), inte heller är det endast imaginärt (en produkt av psykisk aktivitet, fristående från den verkliga världen). Han eller hon ser hellre en visionär i motsats till en sensorisk "verklighet".
Åtskilliga texter i NHC är visionära återgivningar som tillhandahåller viktiga segment av Gaia-Myten. Dessa texter utgör förmodligen transkriptioner av anteckningar som gjordes av studerande på föreläsningar, förmedlade av invigda som rapporterade sina upplevelser i transtillstånd. Anteckningarna skulle ha kunnat möjliggöra för nya studerande (neofyter) att "granska" vad deras lärare såg i transtillstånd, som en förberedelse att de i sin tur kunde utforska dessa tillstånd. Bokstavligen, innebär "granskning (eng. review)" att åter-visa eller åter-se. Om det lyckades, kunde utbildningen få neofyterna att åter-se vad som redan hade bevittnats och förmedlats av deras lärare. Varje åter-blick var förenlig med en begynnande upplevelse och samtidigt berikad med nytt innehåll, ty manifestationen av det Gudomliga är en öppen och fortlöpande uppenbarelse för det mänskliga sinnet. Därav Gnosi’s samevolutionära projekt.
Gnostikerna anklagades av sina motståndare att skriva alltför många böcker och uppfinna alla möjliga komplikationer för att förklara kosmos och människans villkor. De förkastade möjligheten av en överflödande och ständigt föränderlig uppenbarelse. För kyrkofäderna var uppenbarelsen av Faderguden genom Jesus Kristus en engångsföreteelse, och berättelsen var enkel och stabil. (Vid noggrann analys är det allt annat än, men det är en annan fråga.) Eftersom Gnostisk metod lämnade uppenbarelsen öppen, var dess utövare engagerade i en ständig process av återupptäckt och fri fantasi, som omfattar evolutionens hela utvecklingsväg. De hade åtkomst till det "kosmiska minnet" för att om och om igen granska Visdomsgudinnans fall och förfina sin förståelse hur mänskligheten visade sig i hennes drömmande, och på vilket sätt vi är inblandade i hennes "korrigering".
Att vara gnostiskt orienterad idag innebär att varje mänsklig individ har något att bidra till denna fria fantasiprocess.
Erotisk kraft
Den kosmiska detaljutformningen av coco de mer, Gaia-Mytens ikon, avbildar "i ett nötskal" Sophia’s ursprungliga drömmande, så att säga! Episoderna 5, 6 och 8 i Gaia-Myten återger de förhållanden som rådde innan Sophia störtade iväg från Pleroma, och tog med sig sitt Drömmande in i den lägre världen. För att kort sammanfatta dessa episoder:
Episod Fem beskriver hur Sophia agerade inom Pleroma, hur hon förenades med en annan Aeon, Thelete, för att förbereda emanationen av singulariteten och producera en ny existentiell värld i galaxens yttre armar.
I episod Sex definieras och förseglas en helig gräns så att Aeoner kan förbli inom kärnan medan deras emanation flödar utåt, ungefär som ljuskäglan på en strålkastare. Resultatet är en timlig emanation, Atu Kadmon – mallen för den mänskliga arten. Den deponeras i ett molekylmoln i spiralarmarnas tredje zon, i Orionnebulosan.
Episod Åtta beskriver hur fascinerad Sophia är av mallen. Medan de andra tolv Aeonerna, som respekterar gränsen, drar sig tillbaka in i det inre av Pleroma förblir hon, den trettonde Aeonen, kvar vid gränsen, skådar utåt mot den strålande emulsionen som hänger i de galaktiska armarna. Slutligen frestas hon att passera kärnans gränsmembran, och Gudinnan "faller".
Nu måste vi försöka föreställa oss vad Sophia drömmar när Hon begrundar Anthroposmallen, det mänskliga genomet, innan hon störtar iväg. Medan hon fortfarande befinner sig inom Pleromas gräns, börjar hon Drömma om en kommande värld. Men hon gör det på ett avvikande sätt, självmant, utan att förena sig och dela sin vision med en annan Aeon. Detta är inte en förseelse, men ett avsteg från den vanliga utövningen av kosmisk lag. "Ty det är Skaparens vilja att inget annat får ske i Pleroma förutom en syzygy". (NHLE 1996, p. 486. Syzygy, uttalas SIZZ-uh-GEE, vilket betyder para ihop, förena.) Skaparens vilja begränsar inte Alstrarna, de Aeoner som alltid förblir fria att agera utan en motpart.
Den Aeoniska gudinnan Sophia har ingen motpart på jorden eller i de planetariska sfärerna, så sexuellt umgänge förutsätter en särskild roll i hennes Drömmande. Hos den mänskliga arten är könens avvikelse inte bundet till en kosmisk plan eller begränsad till fortplantning. På grund av att vara befriad från biologiska imperativ, kan den sexuella lusten hos människor engageras kreativt i Gaia’s motiv. Hennes Drömmande associeras med massiv erotiska kraft.
Coco De Mer avbildar grafiskt den tredubbla världsordning Sophia ursprungligen avsåg att emanera: trimorphic protennoia. Den är även en naturlig återgivning av det mänskligt kvinnliga bäckenet. I Indien där coco de mer-nötter flyter i land på stränderna förvaras de i tempel som heliga ikoner av Gudinnans vulva.
Låt oss föreställa oss att i det ursprungliga ögonblicket av hennes Drömmande, visualiserar Sophia en världsordning som kan uppstå för Anthropos, den mänskliga arten, men detta är faktiskt inte den världsordning som bildades vid hennes fall. Därav den udda gnostiska instruktionen, "Det världssystem vi lever i kom till av ett misstag" dvs som en lyckträff, en anomali (citeras på nytt nedan). Materialet i Trim. Prot. och andra texter, samt de polemiska parafraserna, överensstämmer på en avgörande punkt: när Sophia störtar från Pleroma blir de effekter hon producerar i elementar-materien kusliga och oväntade. Hon har en ursprunglig vision av en världsordning, ja, och förmodligen behåller hon den när hon faller, men den världsordning i vilken hon involveras speglar inte helt konsekvent det ursprungliga ögonblicket av hennes Drömmande. Sophia's Trimorphic Protennoia, den trefaldiga primära avsikten med hennes Drömmande, förvrängdes genom oförutsedda omständigheter utanför den Pleromiska kärnan.
I hennes avskilda drömmande föreställer Sophia sig en trefaldig världsordning långt ut i de galaktiska armarna – ett solsystem bestående av en stjärna, en planet och en måne, men på grund av hennes fall skapades ett helt annat system. The Gospel of Philip (NHC II, 3, 75,1) innehåller en berömd oneliner som beskriver denna bisarra utveckling: "Världen kom till genom ett misstag".
Väsentlig egendomlighet
Denna ofta citerade rad har använts mot gnostikerna som anklagas för att hata och förkasta den materiella världen (naturen, jorden) eftersom de betraktar den som en underlägsen, bristfällig skapelse. Inget kunde vara längre från sanningen. Jag understryker att det är just detta, den felaktiga uppfattningen av vår värld, dess avvikelse från Sophia’s ursprungliga Drömmande, som empatiskt engagerade gnostikerna med jorden och Gudinnans förkroppsligande i den. När de betraktade kosmiska omständigheter i en affektladdad vision, insåg de att Sophia's fall utsatte henne för gravitationskrafter som inte gäller för Aeoniska massfria hyper-porösa flöden i Pleroma. Lacarriere skriver: "Vad som hemsöker dem [gnostikerna] är den oacceptabla medvetenheten att denna hämmande angelägenhet är resultatet av ett fel, en avvikelse i den kosmiska ordningen" (p. 22).
Raden från Gos. Phil. skulle kunna beteckna en utsaga av "väsentlig egendomlighet". Detta påstående används ofta i ET/UFO-know-how, och det kan även visa sig relevant för gnostiska läror. I "Efterordet" till 1996 utgåva av Nag Hammadi-biblioteket på engelska, jämför gnostik-forskaren Richard Smith visioner av gnostisk kosmologi med science fiction, och skildrar Sophia-Myten i ett flertal böcker och filmer enligt denna genre. Bland annat citerar han Philip K. Dick, vars Valis Trilogy är en återberättelse av det Fallna Gudinna-scenariot. Dick betraktade själv sitt engagemang med Sophia-Myten som en mystisk upplevelse han genomgick i mars 1974, 46 år gammal, när en stråle av massivt ljus utlöste en nedladdning av information i hans sinne. Denna upplevelse är förenlig med gnostisk upplysning vilket resulterar i "visionär återgivning". Dick sammanställde detta i ett 200.000 ord manuskript (ännu opublicerat) som han kallade "The Exegesis".
Genom hela Valis -trilogin utforskar Dick frågan om hur Sophia’s visdom kan hävda sig i den fallna värld hon producerat, och således befria människor från deras förvrängda verklighetsuppfattning. Dick var övertygad om att gnosis är särskild kunskap om vår villfarelse, som avslöjar hur vi har avvikit. I Valis försöker han visa att endast gnosis kan rädda oss från att falla offer för, kanske till och med vara medbrottslingar till, den ondska och det galna mönster av beteende som uppstår i och omkring oss, inte för att vi är medfött syndiga, men eftersom vi är okunniga om vår sanna natur.
Gnostisk kosmologi innehåller några sanslöst märkliga dogmer vilka fungerar perfekt som science fiction-intriger. "Väsentlig egendomlighet" kan vara just vad vi behöver för att komma fram till den ultimata sanningen om människans villkor på denna ansatta planet.
Två-faldigt Hologram
Sophia’s ursprungliga Drömmande om en värld utanför Pleroma fortlevde, trots att det världssystem som jorden fångades i inte var det hon föreställde sig från början. I praktiken hamnade hon i två system samtidigt. Och den jordbundna mänskligheten, ett släktled i förkroppsligandet av Anthropos, befinner sig just där med henne.
Philip K. Dick beskrev gnostikernas bisarra två-världs-scenario i den briljanta metaforen "ett två-faldigt hologram". (Valis, p. 178). Hologram (eller holografer) är kvasi-objekt som produceras genom ett arrangemang av laserstrålar och speglar i tre dimensioner från en platt avbildning registrerad på en skiva. Tänk dig ett hus-hologram, som projiceras från en bild på en skiva, överlagrat på ett annat hologram av ett liknande men strukturellt annorlunda hus, projicerat från en annan skiva. Båda hologrammen blandas för att producera en miljö vars invånare kanske känner sig desorienterade utan att veta varför. De kan exempelvis känna att de både hör och inte hör hemma i den miljön. På vissa sätt känner de sig ganska hemmastadda, men för övrigt agerar de mot sin livsmiljö på sätt som är oförenligt med deras överlevnad i den. För tillfället behöver analogin ingen vidareutveckling.
Innan hon störtade föreställde Sophia sig en värld utanför Pleroma, "den trefaldiga ursprungliga tanken". Detta är den värld hon avsåg innan hon föll i kaos. Det är ett system som består av tre komponenter: en stjärna (sol), en planet och en måne, planetens satellit. Detta är det enklaste exemplet på ett världssystem som kan uppstå inom den kosmiska fysikens kända lagar. Planeten kräver en satellit som en "förridare" eller armatur så att planeten kan utveckla förutsättningar för liv som inte överväldigas av den enorma kraften från solkroppen, moderstjärnan. Den världsordning som sålunda producerades är kalebass-liknande, där solen och månen bildar systemets "skal", och planeten (jorden) det saftiga fruktköttet – vilket framgår av coco de mer-ikonens uppsvällda skåra. (Kalebass-analogin är en kosmologisk metafor som även spelar en förklarande roll i andra sammanhang. I Sacred Land, Sacred Sex, Rapture of the Deep, har Dolores LaChapelle beskrivit hur kalebassen kan ses som det första redskapet för mänsklighetens civiliserande aktiviteter.)
Den världsordning som visualiserades av Sophia i det ursprungliga ögonblicket när hon skådade från den galaktiska kärnan ut mot spiralarmarna kunde inte vidmakthållas, men hennes vision vacklar inte från sin ursprungliga utformning. Trots det patologiska världssystem som skapades på grund av hennes fall, fortskrider Sophia's ståndaktiga vision och möjliggör korrigering av det världssystem vi lever i. Korrigeringen sker delvis genom mänsklig samevolution med Gaia’s ändamål. Detta är den verkliga kärnan i gnostisk undervisning om försonande kosmologi.
Coco de mer-ikonen både triggar och förankrar minnet av denna undervisning. Att veta att det är så, och uppleva det empatiskt och visionärt, engagerar oss i Sophia’s korrigering. Vårt ansvar för jorden beror på vårt engagemang i en supra-jordisk vision – vår totala, empiriska, och även invärtes inlevelse. Som Dick’s huvudperson säger, avseende det bisarra begreppet Två-faldigt hologram: "Men att intellektuellt föreställa sig det är en sak, och upptäcka att det är sant är en annan!" (Valis, p. 179)
Gnostikerna lärde att det kosmos vi bebor kom till av ett misstag, en anomali, och vi är involverade i hur det korrigeras. Coco de mer inriktar oss på nytt i Sophia's drömmande så att vi kan få en större förståelse för vår roll i Gaia’s kosmiska omlokalisering, hennes väg tillbaka till hennes källa.
Tre-kropps-världen
Genom att visualisera tre-kropps-världen, orienterar vi oss illustrativt till Gaia’s Drömmande. Att visualisera på så sätt påminner oss att särskilja Jorden från resten av planetsystemet. Gnostiska texter hänvisar alltid till kosmos (kosmos på grekiska) till skillnad mot själva jorden (ge på grekiska). (I båda fallen är de koptiska orden direkta transkriptioner av de grekiska orden.) Det kosmos som producerades vid Sophia’s första inverkan i elementar-regionen är inte den hemplanet vi lever på, inte planeten Jorden, eftersom Jorden bildades annorlunda än resten av planetsystemet. Detta begrepp är grundläggande för gnostisk kosmologi. Det är naturligtvis fullständigt nonsens i vetenskapliga termer. Det är "väsentlig egendomlighet" utstyrd i en mystisk fantasy-slöja. Låt oss överväga detta märkliga begrepp ett ögonblick, bara för att se vart det tar oss.
"Misstaget" som omnämns i Gospel of Philip var inte Aeonen Sophia’s avskilda Drömmande, men hennes oförutsedda störtdykning ut ur Pleroma. Hennes tumultartade fall in i de galaktiska armarna skapade omständigheter som resulterade i uppkomsten av ett planetariskt system som skiljer sig från jorden. Detta är det kosmos vi lever i, arkonternas sfär som uppstod först, innan Jorden. I materialistiskt vetenskapliga termer, är det kosmos som befinner sig utanför jorden sfären av oorganisk kemi. Ett av vetenskapens stora mysterier är hur det organiska, det levande, uppstår ur det oorganiska, det icke-levande. (Theodore Roszak citerar en anonym version av modern kosmologi: "Väte är en lätt, luktfri gas som, under tillräckligt lång tidsrymd förvandlas till människor".) Frågan om hur livet uppstod ur det livlösa kan besvaras ganska direkt i gnostiska termer, men den måste även omformuleras eftersom det inte är en helt korrekt formulering av frågan. Oorganisk materia är också levande, om än på sitt eget sätt. Den verkliga frågan är – Hur relaterar de levande strukturerna av organiskt liv till strukturer i oorganisk kemi? Detta är detsamma som att ställa frågan – Hur förhåller sig arkonter, som är oorganiska varelser, till människor, som är organiska varelser?
Många gnostiska skrifter var inriktade på de två olika livsbetingelserna, organiskt och oorganiskt, jordiskt och arkontiskt, men frågan om arkonter ignoreras helt av forskare. Det avfärdas inte ens som vidskepligt nonsens, utan förbigås helt enkelt med tystnad, anses ovärdigt att kommentera.
Genom att noggrant skilja mellan det jordiska och utomjordiska planetsystemet, förespråkade gnostikerna en begreppsmässig modell av organiska och oorganiska världar. Planetsystemet som sådant, kosmos, utgör inte en sfär där mänskligheten kan leva, det gäller endast hemplaneten Jorden. Allt detta stämmer med astronomiska och biologiska fakta så som vi förstår dem idag. Den upprörande teorin i onelinern enligt Gospel of Philip stämmer i stort sett. Den verkar vettig när det gäller vad vi vet om fysiken i solsystemet. Kruxet är att modern astronomi inte tillåter jordens uppkomst vara annorlunda än de andra planeterna.
Gaia-hypotesen, numera känd som Gaia-teorin, dök upp först 1976 med James Lovelock’s begrundan angående kontrasten mellan den livlösa atmosfären på planeten Mars och jordens livsbejakande atmosfär. Gaia-teorin kan inte ersätta den Sophianska visionsberättelsen. Den är dock en tillförlitlig homolog till Sophia-Myten som skiljer mellan det livlösa solsystemet och den livsbejakande treenigheten – jord-sol-måne. Gnostisk kosmologi är visionär och mytisk, inte vetenskaplig i modern bemärkelse, men några imponerande drag av Gaia-kompatibel vetenskap kan extraheras ur den, som vi skall se.
jll: Flandern, September 2004